Squid game riskerar faktiskt inte ett dugg
Vi som tittar luras att tro att det här är systemkritik
Jag är inte säker på vad som kom först eller sist: den Foodora-rosa-färg som instinktivt fick mig att tänka på nyliberalismens fatala synder. Eller om det är självaste surret kring Squid Game som formulerar fram den sydkoreanska antikapitalistiska tematik som nu har seglat upp till topplistan på Netflix.
Men you never had me at anything, Squid Game. Kanske handlar mitt svaga engagemang om att Netflix-succéerna aldrig pågår särskilt länge innan nästa enorma succé tar vid. Och sedan nästa. Snart har alla glömt hajpen, snart minns ingen någon referens. Ingenting blir kvar i mig, eller i någon annan.
Squid Game är en köttslig, stilistisk och makaber lek, ibland till och med fröjd. Det mörkröda blodet som sprätter upp mot de babygröna och babyrosa väggarna, de söta och samtidigt psykotiska dockögonen som eliminerar överbelånade deltagare väcker ett, ja, fetischerat intresse för den miljö där denna form för spel ska pågå. Det är en vacker actionrulle. Men det stannar också där. Serien varken leker eller gör anspråk på något jag inte redan sett. Den upplevda förvrängningen finns främst på det ytliga planet.
Långt innan Netflix begynnelse diskuterade filosoferna Max Horkheimer och Theodor Adorno det repressiva i att utsätta folket för repetitiva kulturella element. Hur det förblir ett sätt att behålla kontroll över kulturkonsumentens mönster och på samma gång hämma det nya och den kritiska potentialen i kulturen.
Netflix riskerar ingenting, Squid Game riskerar inte heller tillräckligt för att inte bli samma produkt som resten av produkterna i maskineriet. Ändå är det så som serien presenteras och just nu diskuteras, med det epitetet, att den ”bryter mark”.
Jag har också blivit allergisk mot hur de stora streamingsuccéerna skildrar den där mansbebisen som ständigt jagar efter samma mål – pengar, mer och mer – från olika positioner. Från underdog-mansbebisen till riskkapitalist-mansbebisen, maffiaboss-mansbebisen och prins-mansbebisen. Jag har varit så mätt på den gestalten men de fortsätter att återkomma i olika kostymer från olika positioner.
När huvudkaraktären Seong Gi-Hun, som spelas av Lee Jung-jae, i första avsnittet framträder som en tonåring i en manskropp, girig efter sina sedlar och curlad av kvinnor, tänker jag, trots hans skickliga rolltolkning, att jag inte vet hur många fler mansbebisar jag orkar följa. Och speciellt inte när hans utveckling följer samma förväntade kurva som begäret och skulden gör. Från maniskt besatt och girig, till ensam och nedbruten i takt med spelets utplånande kraft. När upptagenheten av den ekonomiska skulden avtar så tar den mänskliga skulden och samvetet vid, men då är det, utan att avslöja för mycket, redan för sent för Seong Gi-Hun.
Visst är det så att mycket går förlorat för den västerländska tittaren i överföringen av språket, att komplexiteten blir lidande i viss mån. Västvärldens tittare når kanske aldrig riktigt fram i förståelsen – men det verkar inte heller bekomma oss. Den visuella kraften tar över essensen, det räcker med att tittaren hör susningar om någon form av systemkritik och de nöjer sig, blir belåtna, klappar sig på axeln för denna politiska serietittarstund. Kanske är den kritiska potentialen, som går förlorad till förmån för den upphöjda fiktionen och de våldsamma elementen, egentligen bara konsekvensen av den uteblivna språkliga förståelsen.
Jag funderar på hur stor del av hajpen, Squid Game är just nu snackisarnas snackis, som egentligen grundar sig i tittarnas hajp över sin egen självbild. Konceptet att vara den globaliserade medborgaren, som älskar Squid Game lika mycket som Sopranos och Succession och Queens Gambit och resten av det västerländska är nog inte helt oviktig i förståelsen av succén.
Men jag njuter ändå som mest när de amerikanska VIP-tjommarna träder in i serien, jag blir lyckligt överrumplad över hur dåligt spelade dessa karaktärer är och hur de, på så sätt, fungerade som vita, amerikanska män – tillika alibis – i serien. Det var toppen. Det var seriens mest subversiva ögonblick.
