– Jag ser kvinnan jag en gång älskade
GEORGES MOUSTAKI om livet som ung älskare till Edith Piaf – och om filmen som skildrar hennes intensiva, korta liv
Det är mycket märkligt att se en film med sig själv i: en film som är en sann historia, eller en sann historia som är en film?
Jag var 23 år när jag mötte Piaf. Jag hade stämt träff med Henri Crolla, gitarrmästaren, som bokstavligen lyste upp min anspråkslösa ateljé där jag bodde. Han hade kommit för att lyssna till en av mina kompositioner han ofrivilligt hade plagierat. Vi satt och spelade när han erinrade sig att han hade bestämt träff med Edith Piaf. Hon skulle få höra Jacques Préverts Cri du coeur, som också spelas i filmen La vie en rose.
Men Crolla ville inte att vi skulle skiljas, vi hade ju nyss träffats, så han föreslog att vi skulle göra sällskap till boulevard Lannes. Jag hade ett kärt minne från en konsert med Piaf i Alexandria 1949, som min mor hade tagit med mig på. Trots att jag nu skulle hem till Piaf var jag inte särskilt nervös, jag hade redan haft nog med omtumlande känslor av mötet med Crolla. Så tog jag då mina första steg på Colombeteaterns scen och andra kabaréer på vänstra stranden. Även om jag hade skrivit några sånger inspirerade av Piaf, så hade jag aldrig sökt närma mig henne för att visa dem. Alltför många försökte, jag hade all tid i världen.
Återskapandet i filmen av Piafs våning på boulevard Lannes liknar mer den som Barbara hade på rue Vitruve. Ediths våning, där en flygel dominerade, var inte dyster, men stor, kal och ljus. Den låg på bottenvåningen med breda fönsterdörrar som vette ut mot en liten trädgård. Jag hade knappt anlänt förrän Crolla presenterade mig. Hon ville genast höra mig. I filmen ser man hur alla presenterar sig för henne i sina bästa dager. Jag var orakad – Crolla hade dykt upp i gryningen – och var inte beredd på att sjunga. Jag sjöng utan entusiasm, mycket nervös inför henne och hennes hov (sekreterare, författare, kompositörer, vänner, snyltgäster). Jag försökte med sånger som Le Gitan et la Fille, som jag hade skrivit med henne i tankarna. Jag förstörde dem totalt. Med rätta ansåg hon det hela bedrövligt, men samtidigt säkert en smula rörande.
Det handlade aldrig om någon blixtförälskelse, snarare om en omedelbar sympati. Edith var på en gång välvillig och en smula spefull gentemot mig, hon sa: ”Jag har känslan av att ni inte känner mig särskilt bra. Följ med i kväll och lyssna på mig på Olympia ... om Ni vet var det ligger!”
Hon kom emot en naken som en förtjust tonåring, som en hänryckt flicka”
Vid sceningången möttes jag av hennes impressario, Loulou Barrier, en av huvudrollerna i filmen, och vars personlighet återges på kornet. Det stämmer också att Edith duade honom, medan han sa ni till henne. Efter konserten gick alla för att äta middag. Hon bad mig hälsa på följande dag, men jag gick inte. Hon ogillade mitt beteende, eftersom hon hade väntat. Nästa kväll, också efter konsert och middag, var vi slutligen ensamma, Edith och jag, på boulevard Lannes. Hon frågade om jag ville ha kaffe, en drink eller ett hett bad. Jag valde badet, vilket roade henne. Senare, eftersom det var mycket sent, viskade hon: ”Nu måste vi gå och lägga oss.”
Marion Cotillard är enastående i rollen som Edith. Mycket begåvat tar hon sig an henne, uttrycker lojalt Ediths personlighet, hennes temperament, ilskan, passionen och galenskapen. Jag återfinner kvinnan som jag en gång älskade, hennes sköra kropp, sättet att prata, blickarna. När hon blir förälskad i Marcel Cerdan känner jag igen Piafs sätt mot mig. Hon älskade den absoluta kärleken, hon kom emot en naken som en förtjust tonåring, som en hänryckt flicka. Likaså när hon lyser upp efter att Charles Dumont har förevisat henne Non rien de rien, är porträttet mycket likt.
En böjd liten kvinna ... när hon sjöng var hon
vacker, briljant och strålande”
En natt väckte jag henne fyra på morgonen för att hon skulle lyssna till en sång jag höll på med, T’es beau, tu sais. Hon hoppade ur sängen för att lyssna. Man skulle kunna säga att den sången var hennes liv. Hemma gick hon omkring som en böjd liten kvinna med bräcklig hälsa. När hon sjöng var hon vacker, briljant och strålande. Jag har sett henne anlända i glänsande form till matinén på Olympia, trots att hon tre timmar tidigare verkade dödssjuk. Å andra sidan tycker jag att hennes auktoritära beteende i filmen är en smula överdrivet. Hon var tyrannisk, sant, men det fanns också ögonblick när hon bröt ihop. Hennes alkoholberoende påverkade vårt förhållande.
När vi möttes lovade hon att sluta dricka, för att ’förtjäna’ mig. Alltför sent förstod jag att hon brukade dricka öl i smyg på toaletterna. Hon kom ut högröd, förändrad och arg. Naivt nog trodde jag att det var hennes natur att ha humörsvängningar. När hon på restaurang kunde beställa in melon med portvin tre gånger efter varandra, mer för portvinet än för
melonen, anade jag inget. Jag visste inte att hon tog olika droger. Hon var tvungen att ta mediciner, sådana som då brukades (amfetamin, morfin). Det fanns en langare i hennes kretsar, en mycket trevlig kille för övrigt. Jag visade honom på dörren. Jag brukade städa hos henne, eftersom det började se ut som hemma hos mig. Och så ville jag inte ha det.
Med denna kvinna, auktoritär men samtidigt foglig, lika späd som bestämd, tillbringade jag ett lika passionerat som tålamodsprövande år av mitt liv. Det slutade med att jag lämnade henne. Det skedde en jul, när hon hade rest ensam till Marocko för att lämna julklappar åt Marcel Cerdans barn. Hans kvinna, Marinette, älskade Edith. Hon stannade där en vecka, vi hade aldrig varit åtskilda så länge. När hon återvände verkade hon mer högfärdig och aggressiv än någonsin. För första gången frågade jag om hon hade druckit. Loulou Barrier, som var närvarande, fick en örfil. Han trodde att jag var en av alla dem som försåg henne med alkohol. Han var en av dem som skaffade öl att gömma på toaletterna.
Jag kände mig förrådd, gav mig i väg i bilen och körde omkring på måfå. Jag bestämde mig inte bara för att avstå från att följa med henne till USA utan också för att bryta med henne. Men jag älskade henne, beslutet var svårt. När jag kom tillbaka stötte jag på Loulou Barrier som föreslog en överenskommelse. Om jag inte följde med till USA, skulle hon inte orka med framträdandet på Hotel Waldorf, som var av högsta vikt för hennes karriär och ekonomi. När hon väl skulle ha haft ett triumf- artat framträdande (vilket var sannolikt då hon rent vokalt var i utmärkt form och hade en av de bästa repertoarerna under sin karriär), lovade han, om jag fortfarande ville, att hjälpa mig lämna henne.
I New York var inget som förr. I sviten på det förfallna hotellet i spanska Harlem hade vi separata rum. Jag såg till att hon repeterade och det slutade med att vi sov tillsammans. Men, rent symboliskt, behöll jag min självständighet. Det var i Carneige Hall som hon fick sin första amerikanska triumf. Ända fram till dess hade hon betraktats som en andra klassens sångerska, något som skildras mycket bra i filmen. Efter konserten på Waldorf gratulerades hon av Marlene Dietrich.
Jag var knappt 24 år och sågs fortfarande lite grand som en valpig gigolo”
Det fanns ingen annan än hon, New York låg för hennes fötter, mycket tack vare Milord. Det var en sång som jag först hade lämnat halvfärdig på grund av ett gräl, ända tills jag en dag hittade lappen fastklämd bredvid den skrivmaskin hon hade gett mig. Jag återupptog arbetet och precis när jag hade avslutat det fann jag Edith på en stol bakom sovrumsdörren. Hon satt och väntade på att jag skulle bli klar med texten (Marguerite Monnot hade skrivit musiken).
Jag var knappt 24 år och efter att ha levt med henne ett år, sågs jag fortfarande litet grand som en valpig gigolo. Edith hade sammankallat pressen till Maxim för att presentera mig som författare till Milord. I början av filmen, när hon säger att hon ska spela in skitungens sång och sedan sjunger Milord, så upplevde jag det nog som ganska frustrerande.
Efter att jag hade rest hade hon en massa hemskheter att säga om mig. Hon tänkte inte ens spela in den, trots att hon begrep dess betydelse. Det är den enda av hennes sånger som blev en internationell hit. Loulou Barrier hotade med att avsluta samarbetet med henne om hon inte spelade in den. Dagen efter hennes succé sa jag till henne att jag var trött och ville resa tillbaka till Paris. Hon föreslog i stället att jag skulle ta igen mig under Miamis sol. Generöst, förvisso, förutom att jag måste ringa henne varje dag. Jag gick med på det, för rons skull, men kände mig hela tiden pressad.
Jag var kvar i Miami när man meddelade mig att hon fallit ihop på scenen, precis som filmens första scen. Jag tog första bästa flyg till New York. Det var början på förfallet, hon var helt slut, fullproppad med mediciner, hon hade gikt, magsår ... Rent fysiskt var hon synnerligen bräcklig, vilket hon haft med sig sedan barndomen, hon började dricka mycket tidigt. I filmen ser man henne nedbruten, en morfinspruta vid sängen. Man sa mig att hon använt morfin efter bilolyckan som gav henne gikten. För att spela rollen i Jean Cocteaus pjäs i Marigny hade hon till och med fått recept. Och eftersom hon led av sömnlöshet kom läkare varje kväll för att ge henne en spruta. För stunden blev hon slö, men när hon vaknade efter två timmar var allt bra. Hon började sjunga vid 8 års ålder, hon dog i sitt 48:e år. Hon var utsliten, vilket förklarar varför Marion Cotillard i filmen mot slutet i sitt liv i Grasse verkar vara 80. Edith Piaf var drygt 47. Hon såg ut att vara 30 år äldre.
När jag lämnade Miami, medveten om att Edith lagts in på sjukhus, berättade Loulou Barrier, som hade blivit min förtrogne (han blev min impressario under 20 år), att hon hittat en ersättare för mig, en ung målare som hette Douglas Davis. Han besökte henne dagligen på George Washington-sjukhuset; än i dag minns jag telefonnumret dit.
Det var ett elände, turnén avbruten, pengarna slut och när jag sa att jag skulle åka skrek hon åt mig: ”Om du reser ser du mig aldrig igen.” Det var rena utpressningen. Jag gav mig inte. Hon gick på smärtstillande, men var likväl provocerande. När hon återhämtat sig sa hon att hon förstod mig och telegraferade till sin chaufför att leta reda på mig i Le Havre (jag hade stigit ombord på Libertè, tredje klass). Vi hade ännu inte gjort slut.
I Paris väntade jag på att hon skulle återvända. Jag bodde på boulevard Lannes respektive i hennes sommarhus, dit jag ibland bjöd in vänner. När jag en morgon gick ner på byn för att köpa tidningen såg jag en rubrik i France Matin: ’Piaf tillbaka i Paris med sin nya kärlek’; bredvid ett foto av henne och Douglas Davis.
Åren efteråt kunde hon kalla på mig mitt i natten. Jag lydde. Hon fick mig att komma av två skäl, dels ville hon försäkra sig om sin makt över mig, när som helst på dygnet, dels fick hon mig att lova att om något skulle hända henne, så skulle jag hålla ett vakande öga över hennes unge man, Théo Sarapo. Hon kände hur krafterna försvagades.
Alldeles efter hennes död fick jag reda på att hon hela livet hade haft ett foto av mig i plånboken. Jag hade heller aldrig gjort mig av med det hon gett mig: brev, inspelningar, en teckning av Douglas Davis, en värdefull gitarr, ett par Weston-stövlar, en unik Boucheronklocka (som sedan någon stulit), en Hèrmes-portfölj. Dessutom en morgonrock i svart velour som jag inte kunde skiljas ifrån när hon råkat ha sönder den. Jag fick henne att låta sy en ny likadan. Originalet finns i det lilla museet på rue Crespin-du-Gast, tillägnat minnet av den lilla sparven.
Georges Moustaki
