Smaklöshet och nostalgi kan inte misslyckas

Jack Hildén går på 90-talsfestival som hyllar det kommersiella decenniet

Leila K och E-Type, några giganter från förr.

Att 90-talet gjort comeback på senare år är kanske inte konstigt med tanke på att trender går i cykler, men det är konstigt eftersom 90-talet knappt hann ta slut innan det skulle analyseras. Det verkar finnas en etablerad schablonbild – ironin som Henrik Schyffert har ältat, samt det plastiga och glättiga i populärkultur och mode.

Och så finns vi som växte upp då, som verkar mycket mer splittrade än den etablerade bilden (vilken generation som nu inte är det). Vi är svåra att få grepp om. Är vi bortskämda curlingbarn som aldrig behövt kämpa? Är vi sönderstressade, sjukskrivna småvuxna som trots allt slit inte släpps in på jobb- eller bostadsmarknaden? Vet inte!

Är det så att vi aldrig växer upp, utan glider runt på universitetens grundkurser år efter år, eller återvänder vi till konservativa värderingar med kärnfamiljen som ideal? Ingen aning!

Jag? Hade antingen fotbollströjor eller för stora Eminem-tröjor. Det är inget att längta tillbaka till, men behovet av nostalgi är evigt. Nyligen spelade Eminem i Sverige för första gången på sjutton år, med låtar som på den tiden var nyskapande och nu förtiden är hopplöst omsprungna av nya förmågor inom en genre som vuxit till världens största.

Ge oss nåt att må bra över. Låtar som, vare sig vi gillar dem eller inte, finns för evigt tatuerade över våra kroppar.

Festivalen ”Vi som älskar 90talet” hymlar inte med att nostalgin står i centrum. Det är hela poängen. Den slutsålda turnén stannar under lördagen på Zinkensdamm i Stockholm och folk har rotat längst bak i garderoberna, eller eventuellt aldrig plockat undan sina platåskor och Fila-byxor. Peter Siepen och Kajsa Mellgren är presentatörer. De frågar publiken hur de minns 90-talet: ”Var det någon som hade...” (insert valfri 90-talsstereotyp – Nokia 3310, kassettband osv).

Sen kommer Markoolio. En kompis hade honom som kolloledare, vilket han i princip är även här, och som sådan är han bra. Han verkar road, liksom konstant ironisk. Han vet att vi vet att det inte är på riktigt.

Minns någon Caramell? En annan kompis sa att det var så töntigt när de sjöng ”Tjollahopp tjollahej” i refrängen till hitten Om du var min, därefter tyckte jag också det var töntigt. Eurodance-duon lever i alla fall och frodas på scen. Vissa av artisterna är fortfarande aktiva och offentliga, men för det mesta tittar man med samma kittlande förtjusning som får en att låsa upp tidningarnas betalsidor för att få veta vad ”som hände med” olika barnskådisar.

Framträdandena går snabbt. Las Ketchup springer upp, bränner av The Ketchup Song, och går av. De flesta har helt enkelt inte så många låtar att komma med, men tillsammans bildar det ett pärlband av hits.

På tal om tjolahopp tjolahej är det väl bekymmerlösheten vi är här för att uppleva. Vid halv fyra tar de flesta paus, går ut på stan för att se Sverige förnedras av England i VM. En brysk påminnelse om världen utanför. ”Vi som älskar 90talet” riktar in sig på den hyperkommersiella delen av decenniet. Det bestod ju faktiskt inte bara av eurotrance, utan också av Nirvana, Oasis eller för den delen Nas. Kurt Cobain sjöng ångestfyllt att ”here we are now, entertain us” och det är inte svårare än så, en kväll som denna. Ge oss nåt att må bra över. Låtar som, vare sig vi gillar dem eller inte, finns för evigt tatuerade över våra kroppar.

Platåsneakers, 1998.

Nittiotalisterna är också de sista som inte föddes rakt in i digitaliseringen, det är globalisering i ett nytt skede, den amerikanska livsstilens triumf som ideologi, personifierat av Michael Jordan som efter att ha vunnit NBA med Chicago Bulls sprang ut till sidlinjen för att spela in reklam för McDonalds. Han får frågan: ”Michael, you’ve just won your third straight NBA championship. Are you hungry for a fourth?” Det svettiga ansiktet ler, ser in i kameran och svarar: ”I’m hungry for a Big Mac”.

Sociologen George Ritzers begrepp McDonalisering syftar till en byråkratisk övertro på rationalitet, som till slut är så stark att den blir irrationell. Samhället som en snabbmatskedja, där de fyra ledorden är: Effektivitet, kalkylerbarhet, förutsägbarhet och kontroll. Kunden ska få det hen förväntar sig – de anställda ska ha rutiner som gör att det genomförs. Lika väl passar det in på Zinkensdamm.

Folk har åkt långväga för att se det tyska technobandet Scooter, och det kan inte misslyckas. Leila K är väl den som folk girigt hoppas ska vara den oförutsägbara svagheten i McDonaldiseringen, men hon går runt i solglasögon och framför Electric. Det räcker. Det är en kväll i smaklöshetens tecken. Ett koncept som är kul i idén, men som efter några timmar blir som att äta fem sex Big Mac på rad.

Men som med allt annat handlar upplevelsen om hängivelse. Och när det är så konsekvent genomfört, så ogenerat, kan man ha kul på vägen. Faktum är ju att E-Type har gjort en av de bästa fotbollslåtarna någonsin. Om landslaget hade grisat sig till semifinal hade Campione varit ett fulländat crescendo.

Det är för övrigt upplyftande att se E-Type. Han ser exakt likadan ut som då (det gör bakgrundsdansarna också, som användes flitigt i killarnas videos), och spelar de låtar som man hatar att älska eller älskar att hata. Just då är det, faktiskt, som tiden stått still. Han sjunger så bottenlöst uselt att varje gång munnen närmar sig mikrofonen är det som ett övergrepp på hans egna låtar. Men han är glad ändå! Och vi med. Vi är ju här nu. Så underhåll oss.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.