”Dödandet – jag gillar inte dödandet”

Av Tone Schunnesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är krig i Ukraina och Sverige ska gå med i Nato. Försvarsmakten rustar upp och Hemvärnet nyrekryterar. Allt verkar ha ändrats efter den 24 februari.

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

Veckan efter att Ryssland gått in i Ukraina pratar jag med en vän. Precis som jag lider han med människorna i Ukraina och han har dessutom vänner i Ryssland som han är orolig för.

Inget kommer hända i Sverige, säger jag självsäkert.

Vi kommer att gå med i Nato, säger han.

Vi kommer absolut inte gå med i Nato, säger jag.

Att han ens tänker tanken får mig att oroa mig för hur orolig han är. Nu låter du som en prepper, säger jag. Man ska preppa lite, svarar han. Okej, vi kanske går med i Nato om typ tio år, säger jag. Men inte innan. Alliansfriheten är en så stor del av den svenska identiteten. Inte bara den svenska identiteten i andras ögon, men i våra egna. En etablerad identitet ger man inte bara upp.

Min vän lyssnar inte. I stället upprepar han: ”Inom ett år har vi gått med i Nato” och drar fingret över ögonbrynet, som han gör när han är ängslig. För att göra tydligt hur han verkligen inte behöver ängslas säger jag: ”OKEJ vi slår vad om 3 000 spänn? 3 000 spänn på att vi inte gått med i Nato inom ett år.”

”Okej”, säger min vän utan att tveka. ”3 000 spänn!”.

Tre månader senare, i mitten på maj, står jag med militärklädda män utanför ett gult trähus i Hammarstrand, en dryg timme från Östersund. Vissa verkar ha en uppgift, andra dräller. På det gula husets ytterdörr sitter en lapp som uppmanar till tystnad, för där inne finns sovande personal under dygnets alla timmar. Det är en solig tisdag och vi väntar på att dramat i Ragunda kommunhus ska börja.

I Hammarstrand bor strax över 1 100 personer och här finns ungefär det man behöver. En kyrka, en ICA-butik och ett Coop. Systembolag, en skoaffär och restaurang ”Kaffestugan”, som sägs göra fantastiska pizzor. Ragunda kommunhus ligger på Centralgatan som går genom byn. Huset har två våningar och växterna, som täcker stora delar av fasaden, har vid tiden för övningen Vildhussen ännu inte blivit gröna.

Vildhussen har pågått i åtta dagar och ska pågå i sex dagar till. Drygt 1 500 personer deltar tillsammans med Fältjägarbataljonen i en totalförsvarsövning. 14:e hemvärnsbataljon, Fältjägarbataljonen, är den del av Hemvärnet som representerar Jämtlands län och som hemvärnssoldat har man normalt åtta avtalsenliga dagar om året, men många deltar gärna på fler. En totalförsvarsövning innebär att militär samverkar med bland andra blåljuspersonal, sjukvårdsanställda och folk från Länsstyrelsen.

Exakt vad som ska hända har jag inte fått veta men jag har blivit ombedd att ha oömma kläder. Hela morgonen har jag oroat mig för att kläderna som jag lånat, en fleecetröja och vandringskängor, inte är tillräckligt oömma och avslöjar mig som aningslös turist.

Mina erfarenheter av Försvarsmakten sträcker sig till att jag i tonåren hade en pojkvän som gjorde värnplikt. Under året vi var ihop träffades vi på helgerna när han hade permis och en helg bad han mig att skriva ett brev som han skulle läsa när han låg ute i övning. Helgen efter sågs vi igen och han berättade att han läst brevet i regnet och gråtit. Det lät romantiskt och lite pinsamt. Att han låg och sov i gyttja var ju inte på riktigt. Han var inte ute i krig, på riktigt. Det var på låtsas, en lek. Något konstigt man gjorde av tradition, som att dansa runt midsommarstången, eller för att man inte hade jobb efter gymnasiet eller för att man ville uppleva den mytiska gemenskap som uppstår mellan unga män och några kvinnor som blir skrikna på av äldre män.

Männen som tar emot mig i Hammarstrand är inte gapiga utan mycket vänliga och vissa lite strama. Först har vi möte om vad vi absolut inte får fotografera. Hemliga skyddsobjekt som vi ändå inte kommer få se. Några är mer avslappnade med att ge oss den här informationen än andra.

”Kolla på den här gröten”, säger en grönklädd man till mig efter mötet. Det är torkad gröt i en påse, som man blandar ut med vatten. Den innehåller 4 500 kalorier. ”Wow, det är inte sant”, säger jag. ”Jodå”, försäkrar han. Torkad mat med ännu fler kalorier finns, berättar han, för soldater i fält. En annan man, som precis bjudit mig på en kopp svart kaffe, kommer och ställer sig tillsammans med oss. Nu har han ett stort vapen över magen och jag blir obekväm.

”Många går med i Hemvärnet för att de vill bidra och göra skillnad”, säger en frivillig till mig senare på eftermiddagen. Jag frågar varför man inte går med i ett politiskt parti i stället?

”Det är väl det här med vapnet”, säger han. Att man får skjuta.

Mannen med vapnet på magen ser ut att trivas med sitt vapen, men flera frivilliga under dagen verkar inte bry sig. En kille i koket beskriver i stället tillfredställelsen i att utfodra de hungriga soldaterna, särskilt på vintern. Då smakar maten de lagat extra gott. När han först gick med i Hemvärnet, för några år sedan, kallade han det för Gubbvärnet. Då träffades gubbarna och sköt prick och den som gjorde bäst ifrån sig vann en julskinka. Så besviken blev han att det tog tid innan han engagerade sig igen.

En annan hemvärnssoldat har inte sitt vapen i huset längre. Han gillar inte vapen och jagar inte, som många andra gör här, om inte annat för att dryga ut kassan. Vad gillar du inte med vapen då, frågar jag lite förvånat. ”Dödandet!” utbrister han. ”Jag gillar inte dödandet.”

Det är svårt att veta exakt hur många som hittills dött i det pågående kriget i Ukraina, både när det gäller civila och soldater. Men på satellitbilder analyserade av New York Times syns de döda kropparna ligga orörda på gatorna i Butja i veckor. Över 3 000 civila beräknas ha dött sedan Ryssland invaderade Ukraina. I slutet av april sa brittiska uppgifter att mer än 15 000 ryska soldater dött. I mitten av april sa Ukrainas president att mellan 2 500 och 3 000 ukrainska soldater dött. Sverige har i två omgångar skickat 5 000 pansarskott till Ukraina. Det blir 10 000 pansarskott.

Ett pansarskott, som först började utvecklas i Nazityskland, är ett enkelt vapen som inte kräver någon utbildning. Pansarskott 86, som vi har skickat, är ett bärbart granatvapen som man använder en gång. Inte toppmodernt men effektivt. De bärs av enskilda soldater i strid och avser, som namnet antyder, att tränga igenom pansar och skyddande mål. Typ stridsvagnar, byggnader och trupp bakom skydd.

Samma dag som Vildhussens åttonde dag skriver utrikesminister Ann Linde under Sveriges ansökan till Nato. Dagarna som ledde fram till mötet där Socialdemokraterna officiellt tog sitt beslut har jag irriterat frågat varenda person jag träffar hur det kommer sig att vi, som så länge varit alliansfria, plötsligt ska gå med i Nato. De som är för svarar likadant, att läget har ändrats. Men man ändrar väl inte bara ståndpunkt samma dag som läget förändras? Då betydde ståndpunkten ingenting från början.

Jag tror att alla jag träffar i Hammarstrand ska bry sig om det här, vilket de kanske gör. Men när jag frågar är svaren ofta loja. De tittar på mig som om jag frågar en slumpmässigt utvald fråga, om min hårfärg eller var jag ska gå och äta i Stockholm på lördag. En fråga som inte på något sätt angår dem, trots att varje person jag frågar svarar i gröna kläder.

Jag pratar om allt, säger en kvinna, utom om politik. En man som jobbar inom Försvarsmakten frågar mig om jag hört att Socialdemokraterna ändrat sig i frågan. ”Öh ja”, säger jag, osäker på vad han menar, ”det är väl därför vi kommer att gå med?”. Jag är inte så insatt, erkänner han. En fältsjukvårdare berättar att hon sedan 2006 har röstat på det enda parti som velat gå med i Nato, så hon är nöjd.

Att gå med känns som ett naturligt steg, säger en annan. ”Ett naturligt steg som följer på vadå”, frågar jag? Ett naturligt steg bara.

Mannen som inte gillar vapen säger till mig att han är emot Nato men att det inte spelar någon roll eftersom vi ändå går med. Om inte Erdoğan får sin vilja igenom, säger jag. ”Erdoğan är turk”, svarar han. ”Av naturen en förhandlare.”

Vildhussen är upplagd för att varje dag ska bli mer pressad och går ifrån en övning i lägre beredskap till höjd beredskap. I morgon är planen att en bomb ska detonera, som några demonstranter byggt. I dag har demonstranter tagit sig in i kommunhuset. När bandvagnarna rullar in framför kommunhuset i Hammarstrand står jag med hemvärnssoldater som visar vilka djur som representerar deras bataljoner. Fältjägarna har en älg.

Framför kommunhuset sitter snart Hemvärnets soldater över demonstranter som ligger på marken och skriker.

Även demonstranterna är från Hemvärnet, men från Gävle så att deras kamrater inte ska känna igen dem. En av demonstranterna skriker om att byggloven tar för lång tid. När jag frågar vad de demonstrerar mot svarar någon Nato, men en annan säger att de inte vet. En demonstrant har slagit i huvudet och fortsätter skrika från sin bår. Fältsjuksköterskan försöker övertala honom att invänta ambulans, för sitt eget bästa, men hon får inte hålla kvar honom. Hon lägger vänligt en hand på mannens arm. Alla spelar sina roller precis som de ska.

”Är det inte en sjuk tanke”, frågar jag en man som visar mig var bomben ska detonera dagen efter, ”att ni kanske skulle behöva skjuta någon om det blir krig?”. Hans tonläge ändras, som om han talar till en liten flicka.

”Skjuter någon dig i benet måste du ju få skjuta den i benet, annars blir det lite Putin-effekt.”

Men… försöker jag. Är det inte ändå stressigt? Att man ska skjuta folk?

”Såhär”, säger han, ”ingen inom Försvarsmakten – som inte varit på utlandstjänst – kan svara på den frågan eftersom Sverige inte har varit i krig på flera hundra år”.

Under dagen pratar jag bara med en eller två som varit i utlandstjänst. När en man berättar att han var i utlandstjänst på nittiotalet frågar jag ledigt hur det var.

”Det var krig”, svarar han så sakligt att jag hör hur dum min fråga var.

Nej, Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Jag har aldrig upplevt det. Det närmaste jag kommit var min söta pojkvän som grät över ett handskrivet brev i regnet. Nästan ingen här i Hammarstrand har upplevt det. Men många andra svenskar har. Många svenskar har varit på andra sidan av Nato-ländernas vapen och varit med om att främmande makt invaderat deras hem.

Inuti kommunhuset ligger ett blodigt papper kvar på marken, efter att demonstranterna blivit avlägsnade. Polisen har tillkallats och jag kommer att tänka på den enda gången jag själv blivit avlägsnad av polis från en demonstration. Mina kompisar kördes iväg i en stor buss och lämnades av långt utanför stan. Vi hade blockerat en strippklubb och var tonåringar. Det var läskigt men enkelt, för jag var så övertygad om att vi hade rätt. Hela dagen försöker jag förstå vad det är med Hemvärnet som känns som ett enkelt val, för de som är här.

För om ingen här vet något om krig, varför lockar försvaret? Om man vill göra skillnad, varför är man inte den imaginära bygglovsdemonstranten med ansiktet i marken utanför Ragunda kommunhus?

Tre unga tjejer som tar igen sig i gräset berättar att de fick material hemskickat om att göra värnplikten. Därför gjorde de det.

En kvinna i koket berättar att hon kom till hemvärnet genom Lottakåren och Lotta blev hon för att det var ett jippo hemma i byn där hon bor. ”En karl kom gående i uniform och med vapen. Jag tänkte vad tusan är det där? Så jag gick efter honom. Så stod där plötsligt en farbror och frågade om jag tyckte det var roligt att laga mat och jag tänkte det är väl det enda jag kan. Och han tyckte jag skulle bli Lotta, och jag tänkte, ja… Varför inte?”

Vilken märklig plats man än befinner sig på i livet kommer man alltid hitta någon man har något gemensamt med. Mannen som inte gillar vapen hamnade i Hemvärnet för att han, precis som jag, förlorade ett vad. Hans vad gällde inte Nato, utan den stora nedläggningen av försvaret i trakten. Lägger de ner det där går jag med i Hemvärnet, hade han lovat.

För precis som jag var han bombsäker på att sådär skulle det aldrig bli.