”Hoppas att nästa bok inte tar tio år att skriva”

Lydia Sandgren om succédebuten ”Samlade verk” och inspirationen från rocken

Lydia Sandgren debuterade i våras med ”Samlade verk”, som nu trycks i en fjärde upplaga.

Hon är vårens succédebutant i författarvärlden.

När Lydia Sandgren, 33, började skriva ”Samlade verk” för över tio år sedan, hade hon en lite oväntad inspirationskälla.

– Jag var drabbad av Roy Bittans pianospel. I synnerhet på ”Born to run”, som ju utstrålar någon slags vildsint livsglädje, säger hon.

För den som inte har koll, handlar det alltså om pianisten Roy Bittan i Bruce Springsteens kompgrupp E Street Band. För Lydia Sandgren var det enklare att ha en musiker som ledstjärna, än en annan författare när hon började skriva sin roman.

– Jag läste Vladimir Nabokov, men jag kan ju inte springa som honom. Med Bittan hjälpte att det inte var litteratur.

När arbetet med ”Samlade verk” började, råkade det sammanfalla med en intensiv Bruce Springsteen-period i Lydias liv.

– Jag hade fått någon Springsteen-hang up, varför vet jag inte, jag lyssnade på allt utom ”Lucky town” och ”Human touch” som var för jävla bedrövliga. Men allt det andra. Framför allt 1970-talsskivorna. Allra mest ”Born to run”. Och då blev jag drabbad av Roy Bittans pianospel.

Spelar dragspel, piano och gitarr

Helt konstigt är det dock inte att Lydia inspireras av musik. När hon växte upp i Hyssna fyra, fem mil från Göteborg, hade hon och kompisarna band. Hon spelar piano, dragspel och gitarr.

Hur var det att växa upp i Hyssna?

– Det är en riktig jävla bondhåla (skratt). Åkrar, koskit och helt galna präster. Yngve Kalin som höll på med där prästupproret mot att viga homosexuella, han var i Hyssna och härjade.

– Min pappa drev en ventilationsfirma i Göteborg. Mamma var hemma med oss barn, jag har sex yngre syskon. Men mina föräldrar är inte så gamla, nu utbildar sig mamma till jurist.

Rökte Gauloise och läste Sartre

Redan som 13-åring började Lydia pendla till musikklassen i Hammarkullsskolan i Göteborg, som 16-åring flyttade hon till staden.

Hon hann leva lite av det glada studentliv som beskrivs i ”Samlade verk” med fester och inlevelsefulla filosofiska diskussioner.

– Jag läste filosofi, rökte franska Gauloise och läste Sartre som många intellektuella in spe på gymnasiet gjorde. När jag började skriva boken, då var jag 20 år ungefär, började jag samtidigt på psykologiprogrammet.

Det är fem års utbildning. Hur hann du skriva samtidigt?

– Psykologiprogrammet lämnar ganska mycket utrymme för annat. Men framför allt under de sex år jag har jobbat som psykolog har jag offrat mycket annat. Försummat vänner och familj och att gå ut på krogen. Jag går upp tidigt varje morgon och skriver några timmar innan jobbet.

Ville skriva på två tidsplan

”Samlade verk” handlar om Martin och Gustav, två studenter som blir bästisar. Martin har författardrömmar, men blir liksom aldrig klar med någonting. Däremot blir han en hyfsat framgångsrik förläggare. Gustav, överklass och en slarver, blir så småningom världsberömd konstnär. Och tredje huvudperson är Cecilia, idéhistoriker som gifter sig med Martin, föder honom två barn – och sedan plötsligt försvinner. Det är bokens stora mysterium.

– Jag visste att jag ville skriva en berättelse på två tidsplan. Fånga det förflutna och nuet. Jag hade också en idé som att jag ville skriva om en mor som överger sina barn. Och en Göteborgsroman, 1980-1990-tal, före min egen tid, det är svårt att skriva om det som är rakt under näsan.

– Jag bestämde mig tidigt för att inte skriva ur Cecilias perspektiv. Då skulle vi ju ha svaret, jag ville röra mig kring gåtan.

Var du aldrig rädd för att bli som Martin, som gång på gång påbörjar skrivprojekt som han aldrig blir färdig med?

– Gud, ja, om jag var. Hans vånda är min vånda. Att jag skulle sluta som Martin, sittande på ett vardagsrumsgolv omgiven av papper som aldrig blev någonting.
Martins husgud som författare är William Wallace. Han och hans romaner är noggrant beskrivna i boken. Lydia blir glad när jag berättar att vi är flera som läst boken, som – förgäves – har googlat vem han är.

– De där googlingarna… (skratt), de blir jag så glad för. Först tänkte jag att Martin skulle ha en hang up på James Joyce, men så orkade jag aldrig läsa genom ”Ulysses”, så då löste jag det genom att hitta på en författare. Jag känner mig så hemma i litteraturens värld så jag kan ta mig friheter där.

Ditt språk är ganska intellektuellt, eller hur?

– Jag skriver nog ganska mycket som jag talar. Jag är en språknörd. Redan på högstadiet fick jag höra Vad fan Lydia, varför måste du använda så svåra ord, kan du inte prata så vi förstår. Jag har alltid haft en formuleringskärlek.

Trycker fjärde upplaga

Efter ungefär tio år satte Lydia stopp och skickade sitt manus till två förlag. Efter fem veckor hörde Bonniers av sig.

– Vilken storslagen roman du skrivit. Kan du komma upp till förlaget på ett möte, sa de.

När boken kom i våras, var i stort sett alla recensenter lyriska. Och den säljer bra.

– Nu ska de trycka en fjärde upplaga. Det innebär 10 500 exemplar. Ljudboken vet jag inte riktigt. Och sedan är boken såld till lite olika länder.

Fast psykologjobbet tänker Lydia inte överge.

– Även om jag på många sätt är en ensamvarg, så behöver man ha någon slags förankring i den verkliga världen.

Skriver du på något nytt?

– Gud, ja, jag skriver hela tiden. Och hoppas det inte kommer att ta tio år.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.