Valsystemet är ett korthus i full storm – det vinner Trump på

Ett land kan inte lägga ut sin makt och konstitution på oreglerad entreprenad och tro att demokratin överlever

Donald Trump utnyttjar den låga tilltron till valsystemet och förbereder sig på att ifrågasätta en framtida eventuell förlust.

I Fredrik Reinfeldts första bok, det mytomspunna pekoralet Det sovande folket från 1993, målar författaren upp en dystopisk framtidsvision. Medborgarna – ”sovhjärnorna” – stirrar in i skärmar och ägnar sig åt överkonsumtion och timmar av datorspel, fjärrkontrollen lämnar aldrig deras händer.

Det svenska samhället styrs av ”Välfärdsstatspartiet” som väljs om och om igen i fria val, om än gjorda med hjälp av ett elektroniskt, automatiserat system. Staten kontrollerar och pacificerar, men i kulisserna väntar den fria företagsamheten; det är den som kommer frigöra folket.

Ett liknande scenario finns i Dave Eggers roman The circle från 2013. Även här integreras möjligheten att rösta fram sina ledare i ett socialt medium som alla använder, men med följden att ett privat företag egentligen tar över den statsbärande rollen, och begreppet ”medborgare” blir synonymt med ”användare”.


Den något mer stilistiskt och analytiskt säkre Eggers gör en annan analys än Reinfeldt: det är amerikanska företag, inte staten, som gör oss till sovhjärnor. De upphöjda entreprenörerna får fritt skörda insikterna om sådant som tidigare skyddats av lagar och konventioner: våra värderingar, våra åsikter, vår vilja. Teknologin är inte längre ett verktyg för demokratin, demokratin har blivit ett verktyg för den tekniska utvecklingen. Sovhjärnorna i Eggers dystopi är de som hyllar företagen och låter dem härja fritt.
Varje år genomförs hundratusentals val i USA. På lokal- och delstatsnivå hålls val till en mängd större och mindre roller i samhället: borgmästare, sheriff, domstolsregistrator, lokala skattekontorsordförande – till och med stadens rättsläkare väljs i allmänna val.

Kandidaterna är ofta kopplade till något av de två stora politiska partierna, och valrörelserna är lika fulla av smutskastning och lögner som presidentvalet. Under århundraden var det den med mest pengar eller ärvd makt och status som vann väljarnas gunst; fördelar gavs till de som sponsrat vinnarens kampanj och reklamtid på tv var extremt dyrt.

Internetmediets framväxt under tidigt 2000-tal hade under några år potentialen att störa plutokratin; plötsligt var väljarna uppkopplade i ett system som demokratiserade den amerikanska rösten. Gräsrotskandidater på båda sidor fick en ärlig chans.

Sedan kom Facebook.


Att Facebook spelat en avgörande roll i de senaste amerikanska presidentvalen är ingen nyhet, inte heller att mäktiga män från näringslivet försöker bli presidenter. I januari 2017 såg Mark Zuckerberg ut att ha lagt ihop dessa två faktum när han rekryterade David Plouffe – USA:s och en av världens mest kända kampanjchefer. Plouffe var mannen bakom Barack Obamas väg från Chicago till Vita Huset, hans råd och dåd anses avgörande för demokraternas dubbla valvinster. Zuckerberg anställde också Joel Benenson, chefsstrateg för Hillary Clintons presidentkampanj, och gav sig sedan ut på en ambitiös ”listening tour” till samtliga delstater. Den då blott 33-årige mångmiljardären skrev på Facebook om sina förtroliga interaktioner med arbetarklassen på Fords fabrik i Detroit och diskussioner om självkörande lastbilar med chaffisar på ett tradarfik i Iowa (de var av någon anledning inte alltigenom positiva till idén). Valet att åka just till det amerikanska rostbältet var ingen slump; de är avgörande stater för alla demokrater som vill bli president.

Med kontroll över ett mediekonglomerat som får Fox News att te sig som lokal-TV i Köping, blev Zuckerberg ett extremt hot mot republikanerna. Själv förnekade han att topprekryteringarna och turnén handlade om presidentvalet 2020. Ingen trodde honom, vadslagningsoddsen sjönk och kända demokrater smörade ännu mer för Silicon Valley. Men så kom 2018, Cambridge Analytica och Zuckerbergs annus horribilis, avslöjanden om dataläckor och integritetsförakt som växte till en flerårig skandal som pågår än idag. David Plouffe och de andra i kampanjeliten sa upp sig, och Zuckerberg tvingades lägga om strategi och försvara sig på hemmaplan.


Men de politiska ambitionerna finns kvar. Som kandidat är Zuckerberg ute ur racet, men hans politiska påverkan ligger tungt över valrörelsen. Trump och hans anhängare menar att Zuckerberg går demokraternas ärenden, och Facebook har de facto helt kovänt sedan valet 2016. Då upplät Facebook sina kraftfulla spridningsalgoritmer till bland andra inflytelserika konservativa konspirationsteoretiker som Alex Jones för att – bland mycket annat – övertyga väljarna om att Hillary Clinton var en mördare och delaktig i den uppdiktade pedofilskandalen #pizzagate.

Men ingen politisk vilja finns för att centralisera och stärka statens roll i den demokratiska processen; amerikansk liberalism förutsätter minimal statlig inblandning

Den här valrörelsen har Facebook slängt ut Alex Jones från sina plattformar, men nytt hat och konspirationer sprids av nya spelare. Mark Zuckerberg vill inte heller den här valrörelsen vara den som rensar undan konspirationsteorierna; censur klingar inte bra i varken ägarnas, användarnas eller framtida väljares öron. Som tur är finns andra sätt.

Zuckerberg har beskrivit sig själv som inte bara VD utan även ”ledaren för en stat”, och nu exekverar han sin enorma digitala makt över USA:s valrörelse. Med handen på världens mest kraftfulla volymratt reglerar han presidentens räckvidd. Den upplevda exkluderingen har drivit Trump och hans supportrar till vansinne; många ser presidenten som en gräsrotskandidat med etablissemanget emot sig.

Den här gången kommer han inte igenom deras algoritmiska mur; alla mätningar visar att han är en bra bit efter Biden i såväl viral spridning som opinion. Donald Trump har därför bytt strategi och förbereder sig för att ifrågasätta valresultatet. När han på en pressträff i veckan fick frågan om han kommer lämna över makten på ett fredligt sätt, svarade han att ”vi får se vad som händer”. Det är ingen ny ståndpunkt; i ett tal i slutet av augusti berättade han för sina anhängare att ”det enda sättet vi kan förlora valet är om det är riggat”.

Problemet är att det inte är särskilt svårt att göra. Det amerikanska valsystemet är sedan länge ett korthus i full storm. I dokumentären Kill Chain från 2019, visar den finske hackern Harri Hursti för hundrade gången hur lätt det är att hacka den teknik som står i majoriteten av USA:s vallokaler. Hursti ändrar enkelt valresultatet som de gamla Windows-maskinerna sedan spottar ur sig, något han gjort flera gånger sedan 2006. Samma maskiner kommer användas i valet den 3 november.


Teknikriskerna är ett resultat av privatiseringen av demokratin. Både Trump och Biden tycker staten ska ha en så liten roll som möjligt; den ska kvickt kasta sig ur vägen när den nya digitala demokratins innovationslok tutar ilsket. Således är det ingen central myndighet eller opartisk organisation som anordnar val i USA; val till borgmästare eller president eller vilken som helst av de 420 000 valbara posterna i landet administreras av en partianknuten representant från någon av de bittra partifienderna.

En djupt partisk organisation ansvarar alltså för att köpa in och installera något av de lättmanipulerade tekniska hjälpmedlen. Trots att en majoritet av väljarna använder elektroniska röstningsapplikationer, är budgeten och kunskapen hos de som införskaffar valmaskinerna extremt låg. Statliga myndigheter håller sig på flera armlängders avstånd från finansieringen och upphandlingarna, så hackade röstningsmaskiner och rostiga reliker från 90-talet används långt förbi bäst före-datum. Dessutom lyckas polare till de valansvariga lyckas hela tiden sälja in nya, helt obeprövade, system.

Man behöver inte vara maoist för att identifiera roten till problemet i den amerikanska demokratin

I september i år röstade väljare i Michigan fram kandidater till högsta domstolen med hjälp av en app från företaget Voatz. Appen har fått kraftig kritik från säkerhetsanalytiker, men flera delstater kommer med största sannolikhet använda den även i det kommande presidentvalet. Sammanfattningsvis så är det amerikanska valsystemet på bananrepublikansk nivå, och enligt opinionsinstitutet Gallup har en majoritet av amerikanarna inte heller något förtroende för valprocessen. Ingen annan av världens rika demokratier har lägre förtroendesiffror. Detta är inte något nytt fenomen; tilliten har sjunkit i takt med den misskötta, oreglerade tekniska innovationen. Om han inte blir återvald, kommer Trump inte ha några problem att så tvivel och skörda uppror i det redan dysfunktionella demokratiska systemet.


Oavsett utgången i november, så kommer problemen kvarstå i kommande val. När tusentals val med 250 miljoner röstberättigade ska hållas kommer människor kräva smidigare lösningar än att stå i timslånga köer för att orka rösta – Corona eller ej. Poströstandet är en katastrof i sig; det amerikanska postverket har misskötts och medvetet underfinansierats sedan 90-talet för att gynna FedEx och andra privata aktörer. Den fortsatta digitaliseringen av det amerikanska valsystemet är oundviklig, och eftersom lågt valdeltagande historiskt gynnat republikanerna är den kanske avgörande för framtida demokraternas valsegrar.

Men ingen politisk vilja finns för att centralisera och stärka statens roll i den demokratiska processen; amerikansk liberalism förutsätter minimal statlig inblandning. Och om alla redan har ett Google, Apple, Amazon, Facebook eller Twitter-konto – jag menar: ”Who you gonna’ call”?

Fredrik Reinfeldt är aktuell med boken 3 nov 2020 ödesvalet – Om en demokrati i fara och en världsordning i upplösning. Reinfeldt målar ut Donald Trump som ett plötsligt hot mot demokratin. Det är en tidstypisk bekväm utgångspunkt för liberaler som gärna rynkar pannan över problemen i det amerikanska idealsamhället.

Men boken – liksom de flesta andra indignerade skildringar av bristerna i den amerikanska demokratin – skyr både verklig diagnos och lösningen som pesten. Samma tassande kring den logiska slutsatsen återkommer i snart sett varenda text om USA-valet – finns det månne ett ideologiskt tabu?


För man behöver inte vara maoist för att identifiera roten till problemet i den amerikanska demokratin: Ett land kan inte lägga ut sin makt och konstitution på oreglerad entreprenad och tro att demokratin överlever.

När allt blir digitalt och staten medvetet gör sig hopplöst analog är det inte coronaviruset eller Donald Trump som formar den framtida demokratins villkor. Det amerikanska folkets tillit återställs inte om Joe Biden blir president; den brinnande misstron kommer hela tiden få nytt bränsle så länge staten och medborgarna låter sig sovande utnyttjas av teknokrater med presidentambitioner.

<div data-tipser-pid="5f1038589c4ead0001f57ded" data-tipser-view="compact"></div>

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.