Nu tändas tusen videoskärmar

Det är en annorlunda jul i pandemins skugga

Av: Ludvig Lindelöf

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det här året, av förluster och avstånd, har påmint oss mer än någonsin om att vi är köttsliga varelser och att det vi saknar är tyngden av en annan människa, tyngden som drar oss till varandra”, skriver Ludvig Lindelöf.
Foto: getty
”Det här året, av förluster och avstånd, har påmint oss mer än någonsin om att vi är köttsliga varelser och att det vi saknar är tyngden av en annan människa, tyngden som drar oss till varandra”, skriver Ludvig Lindelöf.

KULTUR

”Det är en ros utsprungen. En blomma skär och blid, mitt i den kalla vintern i midnatts mörka tid.”

Det är en annorlunda jul i år. Kyrkorna står visserligen öppna, men de gapar tomma. Allting sker på den platta skärmen. Sången, ljuständningen och gemenskapen förblir tvådimensionell, liksom det mesta har varit det här året. Kanske blir även julfirandet hemmavid likadant? Mellan Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson får vi ta upp skärmen och fira med familj, vänner och släktingar som vi inte kan eller vågar träffa på nära håll. 

För någon kan det vara en förlösande tanke, för någon annan är det kanske ingen skillnad mot tidigare jular, men för många ekar det nog tomt. En närvaro av liv är bortdragen oss. 


Det sägs att texten till psalmen Det är en ros utsprungen uppstod på medeltiden då en munk på vandring ser en ensam röd ros som blommar i skogen. Han tar det som ett tecken, tar med sig blomman och ställer den i en vas på altaret bredvid Maria. Det är hon som är rosen, men, som så ofta i det protestantiska patriarkatet måste både kvinnor och helgon ge plats för männen, så senare skrevs den om till att handla om Jesus i stället. 

Men oavsett vem psalmen handlar om berättar den något för oss som vi så tydligt känner av just nu: vikten av att vara i det levande. Bilden av en ros som slår ut i skogen, i mörkret är så sublim och talande. En ensam blomma mitt i ett hav av mörker och kaos. Det blir en bild av livet, destillerat och koncentrerat till en utslagen ros. I år får vi se rosen på en skärm. 

Och doften, den som kan fylla en hel skog, får vi bara tänka oss. 


Med det är också det centrala i julen borttaget oss. För julens berättelse handlar egentligen inte om personer, den handlar om en rörelse. Man kan, med all rätt, haka upp sig på att så många av julens framträdande personer är män: Jultomten, påven, Benjamin Syrsa, Fadern och Sonen. Och de få kvinnor vi ser är alla olika varianter på samma tema: vacker, blyg, undanskuffad – Snövit, Lady, Askungen och Maria.

Men det är kanske mer ett uttryck för historien, en realpolitisk tolkning av julens texter, än den rörelse som sker på julnatten. Det som med ett kristet språk kallas för inkarnationens mysterium, att Gud blir människa och tar kött. Bakom bokstavliga läsningar av texten finns en metafysisk vändning, från himlen ner till jorden.

När jag var liten såg jag ofta orden ”Jesus är fet” sprayat på väggar i min omgivning. Det var en märklig sak att skriva tänkte jag, eftersom jag dittills bara sett utmärglade benrangel hängandes ovanför altaret i kyrkor.

Men nu kan jag se det som ett teologiskt uttalande och en bild av julens vändning. Det handlar om en Gud som blir tung, som förstår hur det är att falla och försöka resa sig upp igen. En bild för en Gud som, precis som vi, längtar efter närhet och kroppslig värme. 


Det är denna rörelse som är det viktiga i julens berättelse: upphöjandet av våra ömtåliga livsvillkor. Utan tyngden i kroppen, tyngden i minnena, avtrycket på jorden är vi vilsna. Det här året, av förluster och avstånd, har påmint oss mer än någonsin om att vi är köttsliga varelser och att det vi saknar är tyngden av en annan människa, tyngden som drar oss till varandra, liksom den varma tyngden av ett nyfött barn på en moders bröst.

Historien har visat oss att varje försök att upphöja människan till Gud är dömt att misslyckas, men varje försök att ta ner Gud till jorden, att föda Gud in i världen, är en gåva för oss.  För det är på jorden vi lever, det är här vi känner doften av den utsprungna rosen. Mitt i den kalla vintern, i midnatts mörka tid.


Ludvig Lindelöf är skribent och präst i Svenska kyrkan.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN