Small Axe blottar blodet under naglarna
Filmerna riktar om strålkastaren från ”den problematiska invandraren” mot den problematiska polisen
Man vet att rasism existerar när orsaken inte är socioekonomiska förhållanden.
Efter andra världskriget bad Storbritannien sina kolonier om manskraft. För många hål hade punkterat samhällskroppen. De behövde folk som jobbade. Motsatsen till vulgärargumentet ”de tar våra jobb (och kvinnor)”.
Trots den omvända beroendeställningen följde samma xenofobi och hatbrott.
I Steve McQueens serie Small Axe, efter Bob Marleys ”If you are a big tree /We are the small axe”, handlar första avsnittet, Mangrove, om detta.
Mangrove var en restaurang i Notting Hill i London, intellektuella och Black Panther-medlemmar frekventerade. Färgglad och stark mat serverades. Jag nämner det för att det var en anledning till trakasserierna.
Förutom att vara strukturell så är rasism emotionell. Den här typen av flummiga emotion kan vara svår att få fatt i, men hos McQueen är den vass. Blänker till i patrullerande polisens ögon. Innan ännu en godtycklig misshandel. Den perfekta bilden av sadism.
Det är också då, när McQueen lämnar historiens exakta loggbok, som berättelsen höjs. För trots att det är på tiden att berätta detta om Storbritanniens skamfyllda historia, hur svarta blev ditskeppade och diskriminerade, kan själva ärendet ligga som en block i berättelsen för just den berättelse som ska fram.
Sanningen gör berättaren pliktskyldig, beroende. Verkligheten är för viktig för att vara fri kring. Och så ska det vara. Den ÄR för viktig. Den måste berättas korrekt. Det skulle vara förnedrande mot offren och deras familjer att adlibba kring dessa trauman som uppstått i reella förtryck, men i Small Axe lyssnar jag närmare till viskningar än rop. Till exempel: Nämnda första avsnitt är också ett otroligt kärleksfullt porträtt av hur ett minne fungerar.
McQueens föräldrar var med på första skeppet från Karibien. Det är med barnets naivitet och längtan som danserna på gatan, skratten, omfamningarna och musiken minns fram. Som i ett skimmer. Alla som älskar sina föräldrar kan relatera.
Kanske är det undermedvetet, men McQueens karaktärer är så starka. De reser sig över en. Jag tänker mig att det är barnets blick, även om det aldrig uttalas. Det går att känna igen sig. Det handlar om att älska någon för länge sen, i en svunnen tid. Detta är den inre berättelsen.
Den yttre handlar om Mangrove Nine-rättegången, och kretsar runt ägaren Frank Crichlow och hans restaurang. Baserat på den sanna historien om hur han efter ytterligare en razzia utan motiv gick med på att demonstrera mot polisens maktmissbruk, arrangerat av medborgarna i området. Tumult uppstod och nio svarta demonstranter greps och åtalades för att ha orsakat upplopp. Efterspelet blev historiskt.
Rättegången som följde var den första att erkänna att rasistiska brott hade förekommit inom poliskåren.
McQueen har inte gjort en Black Panther-medlem till huvudroll. Det subversiva i det valet är att de politiska skeendena syns starkare. Det finns människor som förblir oskildrade i historien. Huvudpersonen är killen som typ älskar mat? En helt ok entreprenör? Har nicea vänner. Frank Crichlows vanlighet blir en projektionsyta för kontexten. Crichlow är neutral – det är vibben runt honom som är laddad som ett kärnkraftverk.
Självklart är Black Panthers en rörelse värd sin berättelse. Men historien blir tydligare smärtsammare närmare när en person inte får mind his own business ENBART baserat på hudfärg, mat, musik. Det är ett sätt att omrikta strålkastaren från tropen ”den problematiska invandraren” till den problematiska polisen.
Omvänt hur man motiverar rasism i Sverige idag, där förklaringsmodellen till varför vissa blir systematiskt sämre behandlande är att samhället dignar under bördan invandrare. ”De är för många” har blivit konsensus, från att bara vara nåt SD sa till något som Stefan Löfven nämner i en bisats.
Jag kan inte undgå att låta tankarna vandra till The Crown, en dramaserie som porträtterar samma era. Att se dem parallellt är att se hur den enes lögn inte kunde existera utan den andres döda kropp. Det brittiska imperiet finns inte. Det är ett luftslott som blev rikt på kolonisera andra länder.
Den brittiska vita identiteten har alltid förknippats med aristokrati. Small Axe får The Crown att avge en ny lukt. Är det blod som sipprar ut under de manikyrerade naglarna?
Det mesta jag har läst om serien säger samma sak. Med sorg i konstaterandet.
Hur har detta inte kunnat berättas tidigare? Det är vår historia. Den handlar om hur befolkningen i området fick nog av dåtidens ”stop and frisk”, att visiteras utan grund.
Svårt i dag att inte minnas biträdande rikspolischef Mats Löfvings önskemål om visitationszoner – alltså områden där polisen får visitera personer och fordon utan konkret brottsmisstanke – i Ekots Lördagsintervju i höstas.
Polisen i dåtidens London gjorde mer än visitera, de arresterade och misshandlade utan grund.
Men jag tänker ändå inte ”hur kunde det hända?”. Utan, hur kan det fortfarande hända?
