Det finns inget ”vi” som kan rädda klimatet

Känslomässig gemenskap i medierna räcker inte långt

Indiens premiärminister Narendra Modi och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson myser på COP26 i Glasgow.

Apokalypsen. Är det den vi står inför?

Det är lätt att få den känslan om man tar del av den massmediala klimatrapporteringen, bokutgivningen, filmutbudet. Ja, även den samlade forskningen beskriver som bekant situationens allvar. ”Climate change is the greatest risk facing us all” lyder en underrubrik i introduktionen till det pågående klimattoppmötet i Glasgow. Jag betvivlar inte giltigheten i påståendet. Fast jo, på ett sätt gör jag det – jag återkommer till varför.

Tvivlar gör i alla fall rätt få i mainstream-media. Inte minst sommarens alla bränder och översvämningar i länder som svenskar kan identifiera sig med framkallade en flod av apokalyptiska alarm. I DN var Kristofer Ahlström rent av förnärmad över dem som inte delade hans klimatångest. Det verkar mer och mer bli massmediernas uppgift: att skapa en känslomässig gemenskap, ett kännande ”vi”.

Det konstiga är ju att denna apokalyptiska stämning har så måttliga konsekvenser. Att döma av statistiken får den inte alls folk att avstå från en ny bil, äta mindre kött eller flytta till en mindre bostad. Snarare tvärtom. Efter en pandemi-dip går ekonomin på högvarv igen. Det är fullt på Ikea. Volvos siffror ser bra ut. Apokalyps-tro och business as usual verkar konstigt nog gå hand i hand.

Det verkar mer och mer bli massmediernas uppgift: att skapa en känslomässig gemenskap

Fast egentligen är det inte alls konstigt. Apokalypsen är en besvikelse heter en essä av den franske filosofen Maurice Blanchot från 1964. Den handlar inte om klimatfrågan, utan om atombomben: för första gången hade människan makten att utplåna mänskligheten i sin helhet, sades det. Men, som Blanchot konstaterade: förstörelsekraften är i själva verket ytterst begränsad. ”Kanske skulle vi kunna utplåna livet på jorden, men vi kan inte göra något åt universum.”

Det är inte klimatet som har problem och behöver räddas, det är samhället

Det kan låta utstuderat cyniskt, men i Blanchots svartsyn finns en insikt som nog borde lyftas i dag. För finns det inte, paradoxalt nog, ett inslag av hybris i all denna klimatångest? Gång på gång sägs det, med darr på stämman, att vi måste ”rädda klimatet”. Ibland är det naturen, ”arterna”, miljön eller rent av planeten vi ska rädda. Det går på ett ut. Poängen, i samtliga fall, är att detta ”vi” förvandlas till hjälte, en James Bond eller Moder Teresa som rycker ut och tar hand om den omvärld som behöver vår hjälp.

Det största problemet med den föreställningen är att den ”ställer sig i vägen för en adekvat blick på och förståelse av naturbehärskningen” som den kritiske teoretikern Rolf Wiggershaus nyligen formulerade det (Critical Theory: Past, Present, Future, red. Bartonek & Wallenstein). För är inte räddningsivern mest en förlängning av den natursyn – manifesterad i dominans och utsugning av allt som kan ge profit – som konstituerat hela det civilisatoriska projektet, ända sedan jordbrukets uppkomst för cirka 12 000 år sedan?

Så länge man tror sig kunna rädda klimatet, så tror man uppenbarligen att man, till skillnad från klimatet, har kontroll. Ja, kanske är det just den tron det handlar om att rädda. Något skevt är det i alla fall i detta. Som Göran Sundqvist, professor i teknik och vetenskapsstudier, uttrycker det i en ny bok (Vem bryr sig? Om klimatforskning och klimatpolitik, Daidalos): ”det tycks som om vi ännu inte förstått att klimatet och den naturvetenskapliga klimatforskningen utgör delar av samhället”. Klimatförändringarna måste förstås som en samhällsfråga, menar Sundqvist. Det är inte klimatet som har problem och behöver räddas, det är samhället.

”Vem bryr sig?” lyder den träffande titeln på hans bok. Dess centrala ambition är att förklara varför klimatforskningens kunskaper inte får några politiska konsekvenser. Vi vet ju. Men inget händer. ”Varför uppvisar hanteringen av klimatfrågan så stora glapp mellan kunskap, åtgärder och lösningar?” Sundqvists svar: för att den vetenskapliga kunskapen har isolerats; det har aldrig uppstått något ”kollektivt förnuft” i klimatfrågan.

Det ligger nog mycket i det. Och i så fall är det en akut uppgift att förändra kunskapsidealet. Det är i det sammanhanget jag kommer att tänka på alla apokalyptiska visioner. Har alla dessa klimatengagerade författare, filmproducenter och krönikörer rent av gjort mer skada än nytta? De har etablerat ett, som det brukar kallas, ”narrativ” om hot och undergång å ena sidan, och räddning, moral och identitet å den andra. Det är ett narrativ som, i stället för att förmedla relevant kunskap, snarare hindrar oss från att uppnå en mer ekologisk förståelse av uppvärmningens orsaker och konsekvenser. Det buntar ihop oss i ett ”vi” som står inför världens undergång.

Det är i det lilla avseendet den där formuleringen inför Glasgow-toppmötet förtjänar att ifrågasättas: är klimatförändringarna verkligen allas största risk? Jag minns ett samtal med en god vän i Peru för snart tjugo år sedan. Frustrerad försökte jag få honom att förstå klimatfrågans vikt, och att det allmänna latinamerikanska ointresset var ett problem. Jag minns fortfarande hans svar: ”Vi har mer akuta bekymmer.” Det var sant då och det är sant i dag, tyvärr även i Sverige, beroende på vem du är så klart.

Nej, jag menar inte att politikerna ska strunta i uppvärmningen. Tvärtom. Börja gärna med att förstatliga alla fossilbolag (Lundin Energy till exempel) som Andreas Malm föreslog i Sydsvenskan. Fortsätt sedan i den andan.

Men tack och lov är jag inte politiker utan litteraturvetare. Och detta är en kultursida, inte en klimattidskrift. Det enda jag vill säga är att kultursfären borde fundera en stund på sitt pompösa klimatengagemang. Är det verkligen ett tecken på insikt? Eller handlar det om något annat?

Apokalypsen är fantasin om en framtida undergång, en undergång som också är ett löfte, ett löfte dömt att göra oss besvikna. (Den som vill lära sig mer om apokalypsen kan förresten vända till sig till årets kulturtidskrift, Aiolos, vars senaste digra nummer handlar om just det temat.) Det hindrar inte att saker tar slut. Arter dör ut. En biotop kollapsar. Ett rådjur blir överkört av en bil. En dement människa dör i ensamhet på ett äldreboende vars personal går på knäna.

Så trivial är undergången. Den äger rum varje dag, sedan mycket lång tid tillbaka.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.