Love is a losing game
Självdestruktiv eller offer? Ny bok om Amy Winehouse
Idag är det ett år sedan en ambulans bromsade in utanför huset vid Camden Square och ryktet långsamt började sprida sig i området: sångerskan med bikupefrisyren och sjömanstatueringarna var död. Läkarrapporten skulle senare visa att hon hade över fyra promille alkohol i blodet.
Nio år tidigare, sommaren 2002, spelade Amy Winehouse in sitt debut- album i en studio i Mayfair. Det är det ljusaste avsnittet i Mick O’Sheas biografi Amy Winehouse – en omöjlig kärlek (översatt av Björn Linné). Tillsammans med sina producenter strosade hon runt, drack white russians på barerna i Primrose Hill och skrev sånger. Texterna var lättsamma och fria från den sorg som skulle komma att prägla hennes senare kompositioner. De handlade på sin höjd om en kanariefågel som dött.
Men bara två av de inspelade låtarna kom med på debutalbumet Frank. Amys management ville att hon skulle gå i en mörkare riktning. Kritikerna höll med, ”låt hennes ångest bara flöda på” skrev The Guardian efter att ha sett en tidig spelning.
Det fanns förstås en Amy Winehouse före bilderna på en avmagrad, tärd sångerska med stirrig blick och kroppen täckt av rivsår. Men hur mycket som var förvridet och svart inom henne från början, och hur mycket som kom som en följd av exponeringen i offentligheten eller det destruktiva äktenskapet med Blake Fielder-Civil, går inte att veta. Mick O’Shea ger inga svar, hans bok är inte av den sorten, men han antyder:
”Att hon skrivit låtar som Love Is a Losing Game, Tears Dry on Their Own och Back to Black skulle komma att kosta på, eftersom hon nu måste återuppleva separationen från Blake varje kväll – inför publik.”
Att vara skoningslöst självutlämnande har sitt pris. Vi åt upp henne.
Själv googlade jag intensivt bilder på Amy och Blake, såg romantik i deras katastrofala relation och älskade Back to Black ännu lite mer för att jag visste att de desperat olyckliga texterna var självbiografiska.
I sitt lidande hade Amy Winehouse många föregångare, som Nina Simone, Billie Holiday och Dinah Washington. Och även om hennes fylliga, raspiga röst brukar jämföras med samma sångerskor, så var den omisskännligt egen. Hon lät tonårig och hundra år gammal på samma gång, pendlade mellan Emma Tvärtemot och sårad noshörning.
Musikaliskt var det likadant – linjerna bakåt var tydliga, ändå lät det nytt och aldrig pastischartat. Tillsammans med producenten Mark Ronson förenade hon urban jazz, gammal r’n’b, doo wop, Motown och jukeboxsnyftare och gjorde albumet Back to Black till en omedelbar klassiker.
Amy Winehouses framgångar kom parallellt med nollnolltalets paparazzifiering av popkulturjournalistiken. Vi vande oss vid ständigt nya bilder där hon och generationskamrater som Lindsay Lohan, Britney Spears och Kelly Osbourne (ja det var decenniet då de unga kvinnliga artisterna levde rockmyten) blottade sig, kräktes, svimmade, attackerade fotografer och fastnade på mugshots.
Mick O’Shea frossar inte i knarkandet, men är heller inte förmögen att berätta om människan Amy Winehouse. Han förefaller ha skrivit på uppdrag, och nöjer sig med att sammanställa vad andra – tabloider, recensenter och musiktidskrifter – sagt. På manligt musikjournalistvis dränker han också berättelsen i onödiga fakta: konsertdatum, listplaceringar och priser.
Men det är samtidigt tack vare det flitiga citerandet ur tidigare intervjuer man kan skönja konturerna av en artist som ger ett både högintelligent och fullkomligt uppriktigt intryck.
Det var plågsamt att se de sena bilderna på Amy Winehouse med fläckigt och sårigt ansikte och små, hårt sammandragna pupiller. Kanske dömdes hon hårdare än sina manliga artistkollegor – efter Madonnas och Rihannas Sverigekonserter i sommar har en debatt uppstått om kvinnliga artister som lovligt byte. Även om jag inte kan minnas att medierna var mer hänsynsfulla mot till exempel Pete Doherty då denne trasade sönder sig inför världens ögon eller att gubbligan Stones, Lundell och Springsteen slipper åldershån.
Motmedlet mot offentlighetens obarmhärtighet kan trots allt inte vara att vakta orden och skriva försiktigt. Nej, den lilla bit musikjournalistik som finns kvar i skarven mellan bildbyråernas foton borde värna om sin giftighet och formuleringsglädje. Den ska inte vara rädd för att kalla Madonna för popmormor om den vill det.
I vår tid av smartphones måste vi snarare diskutera, och förmodligen omvärdera, vad som räknas till den privata sfären. (Läs Torbjörn Tännsjös Privatliv och du är inte längre intresserad av att kontrollera den offentliga bilden av dig själv.) Men minns också att lidandet ibland är precis så verkligt som det ser ut på bilden.
