Nu dominerar USA inte heller konsten längre
Det är som om Marshallplanen upphört först med Trumps handelskrig
Donald Trumps höga tullar på import från Kanada, Mexiko och Kina skakar om konstvärlden och skapar en osäkerhet som även når Europa och Sverige.
Konstmarknaden är i någon mening global, och när avgifterna på konst, material och transporter ökar i Nordamerika påverkar det även svenska gallerier, museer och konstnärer. Men som ett led i Trumps uttalade uppsåt att avsäga USA rollen som imperium markerar dessa tullar också något mer – något som är minst lika viktigt som hans förhållande till WTO, Nato och biståndspolitiken i USAID.
För att förstå varför dessa tullar har en så djupgående effekt på konstvärlden måste vi se till den konsthistoriska bakgrunden. Efter andra världskriget tog USA över rollen som den globala konstmarknadens och konsthistorieskrivningens centrum. New York ersatte Paris som den moderna konstens huvudstad, och amerikanska abstrakta expressionister som Jackson Pollock och Mark Rothko blev de nya symbolerna för den fria, kapitalistiska världen.
Detta skedde inte av en slump – utan genom Marshallplanen och en halvt dold, men likväl aggressiv, kulturpolitik där CIA aktivt stödde amerikansk samtidskonst för att positionera den mot Sovjetunionen. USA formade så konstmarknaden efter sina egna intressen, något som framgår av ”The Cultural Cold War” (1999) av Frances Stonor Saunders. Under 1900-talets andra hälft var det konsthistoriker, kritiker, auktionshus, gallerier och museer baserade i USA som satte agendan för vad som räknades som viktig konst, vilka konstnärer som blev stora och vilka stilar som premierades.
Marshallhjälpen avslutades officiellt 1952, men kanske är det först nu som den verkligen håller på att avvecklas?
Jag minns själv den ambivalenta ära jag kände när jag för över tio år sedan blev tillfrågad om jag inte kunde börja skriva för Artforum International, med huvudsäte i New York. Nu är den skräckblandade förtjusningen över av att få bidra till denna amerikanska konstimperialism helt borta.
Ett tydligt exempel på USA:s dominans i efterkrigstidens konstvärld fram till alldeles nyligen är Moderna museets relation till amerikansk konst. Under Pontus Hulténs ledning etablerade museet på 1960-talet starka band till USA:s konstscen och blev en av de första europeiska institutionerna att presentera den amerikanska popkonsten och minimalismen. Genom strategiska kontakter med amerikanska konstnärer och samlare kunde museet skapa en av Europas mest imponerande samlingar av modern konst.
Hultén hade ett nära samarbete med ledande amerikanska konstnärer som Andy Warhol och Robert Rauschenberg, och genom lån och inköp från USA placerades svenska konstinstitutioner i ett direkt beroendeförhållande till den amerikanska konstmarknaden. Detta speglade hur USA inte bara dominerade konstmarknaden ekonomiskt, utan också definierade vilka konstnärliga riktningar som blev kanoniserade.
Det är också i USA som de mest inflytelserika diskussionerna kring nymaterialism, posthumanism och dekolonisering har skett, vilket tillsammans med deras dominans på internet har gjort att USA på gott och ont behållit makten över den dominerande konstdiskursen. Tills nu.
Marshallhjälpen avslutades officiellt 1952, men kanske är det först nu som den verkligen håller på att avvecklas? De nya tullarna är i så fall inte bara ekonomiska åtgärder – de signalerar också en reträtt från USA:s roll som globalt kulturellt imperium. Efter kalla kriget finns det ingen anledning för CIA och Nato att samarbeta för att forma Europas kulturscen.
Under Trumps förra mandatperiod beskrev den danske konsthistorikern Mikkel Bolt Rasmussen honom som ett kontrarevolutionärt svar på USA:s progressiva rörelser. När Trump nu genomför sin egen revolution kan jag inte låta bli att notera att det sker exakt när amerikansk minimalism och konceptkonst slutgiltigt förlorat sin plats som samtidskonstens mytiska ursprung. När europeiska politiker nu fått panik och vill satsa allt på försvaret, kanske det är värt att fråga sig vad som händer med konsten och dess infrastruktur i en framtid där USA har lämnat walkover?
Café Bambino: En litterär scammer
