Kan Liljestrand fixa pengar så räcker det
Ministern behöver inte vara filmbranschens bästa kompis
Det var mycket som var konstigt med kulturminister Parisa Liljestrands invigningstal på Göteborgs filmfestival – inte minst tajmingen. När hon surt påpekade att hon till skillnad från andra kulturministrar inte ville vara branschens bästa kompis, var den filmutredning hon själv beställt bara en dryg månad bort. Den hade hon givit rätt öppna direktiv och den hade dessutom aktivt byggt relationer till branschen, bland annat genom ett expertråd. Till exempel ingick regissören Ruben Östlund – som gav ministern svar på tal – och Pia Lundberg, konstnärlig ledare för den filmfestival ministern fått hedersuppdraget att inviga.
Att hon inte bara höll god min och väntade in Eva Bergquists utredning ”Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland” är svårt att förstå. För här finns kreativa förslag som om de blir verklighet kan göra stor skillnad för framtida svensk film.
Utredningen har förslag om filmpolitiska mål och om ett nationellt filmarvscentrum men det mest akuta är förstås finansieringsfrågan. Där kommer Bergquist med tre förslag som hänger ihop och tillsammans ska få fram nya pengar till svensk film.
Hon föreslår sänkt moms på biobesök (från 25 procent till 6), att strömningstjänster verksamma i Sverige ska betala en avgift (1,5 procent av sin omsättning, de som redan investerar minst tio procent i filmproduktion här undantas) och att en ny filmfond inrättas. Fonden ska finansieras i lika delar av staten, av avgiften från strömningstjänsterna och av en avgift från biografägarna – som ju å andra sidan gynnas av den sänkta momsen. Det här tror Bergquist kommer att leda till totalt 200 friska miljoner årligen till svensk film.
När det gäller offentligt filmstöd ligger Sverige i Europas bottenliga
Det vore välkomna pengar, för det är dyrt att göra film. Svårigheterna att få ihop svensk finansiering gör att såväl produktioner som talanger i dag söker sig utomlands eller bara lägger av – filmbranschen har ett problem av braindrain. När det gäller offentligt filmstöd ligger Sverige i Europas bottenliga, räknat per capita satsar till exempel Norge och Danmark tre gånger så mycket som Sverige. Att danska ”Flickan med nålen” var Oscarsnominerad (av svenske regissören Magnus von Horn!) och att norska ”Drömmar” just vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival är kanske ingen slump.
Med pengar från staten, strömningstjänster och biograferna skulle den nya filmfonden – som föreslås inrättas i Filminstitutet – alltså bli partssammansatt, ett bekant sätt att jobba i Sverige och sannolikt gynnsamt för samarbetsklimatet. Det breddar också finansieringen – kulturministerns käpphäst – när annat än skattepengar ingår, vilket förhoppningsvis stärker oberoendet. Utredningen föreslår för övrigt också att Filminstitutet bör ”undvika att sätta upp egna mål och kriterier för de stöd som fördelas”; alltså inga mer jämställdhetssatsningar som den hett omdiskuterade ”50/50 by 2020”, och ett sätt att stävja den styrning som blottlades i rapporten ”Så fri är konsten”.
Det låter lovande – så vad är haken? Tja, det är bara en utredning som nu ska ut på remiss och sen bli till skarpa förslag. Sänkt biomoms är en sänkt skatt, det borde regeringspartierna gilla. Men inställningen till strömningsavgifter är desto kärvare. När Filminstitutets vd Anna Croneman förra våren sa att hon tyckte att Sverige i likhet med Danmark och Frankrike borde införa en ”netflixskatt” var M, L och SD negativa till idén (KD tog inte ställning). Men om man inte går fram med en strömningsavgift urvattnas idén om en filmfond rejält och ministern blir då svaret skyldig vad man ska göra i stället. Privata mecenater är knappast lösningen i den här kostsamma branschen som kräver stor långsiktighet.
Eva Bergquists utredning har tagits emot med försiktig förtjusning från branschen. Det den vill ha är inte en bästa kompis utan en stärkt finansiering och villkor som håller över mandatperioder. Kan Parisa Liljestrand få ihop en politik som erbjuder det så räcker det.
