Klimatet räddas inte av blind tilltro till forskare
”Hållbarhet” och ”teknik” är populistiska svar i vetenskaplig dräkt
Nyligen redovisade Dagens Nyheter en enkät där de frågat svenska klimatforskare om de upplevt sig ansatta på grund av sin forskning. Nu var det bara en minoritet (28 procent) som hade gjort det, men en majoritet (56 procent) upplevde att ”tilltron till vetenskap om miljö och klimat” har minskat under de senaste åren.
Resultatet framställdes som alarmerande. Det talades om ”faktaresistens” och klimatpopulism. ”Vi inom akademin”, sa Jon Moen vid Umeå universitet, ”borde höja rösten”. Allmänhetens ignorans mot ”evidens” är ett hot mot demokratin.
Det synsättet dyker upp allt oftare numera, inte minst i DN. En företrädare är filosofen och Akademiledamoten Åsa Wikforss, nu senast efter den aktuella enkätundersökningen. Den vittnar om en farlig misstro mot ”vad vetenskapen säger om klimatförändringarna” skriver hon.
Men vem är ”vetenskapen”? Wikforss får det att låta som om det funnes En Vetenskaplig Röst. ”Klimatforskarnas påståenden är baserade på evidens” understryker hon. Ja, visst, men vilka påståenden? Samtliga påståenden, som alla tusentals klimatforskare världen runt har gjort under all tid? Och är ”evidens” det enda de bygger på? Varför finns det alls vetenskapliga tidskrifter och konferenser, om allt bara är fakta och evidens, utan några meningsskiljaktigheter?
Vi må uppnå ”hållbarhet” i länder som Sverige och Norge – till priset av misär någon annanstans
En av forskarna i DN:s enkät är intressant i det perspektivet. Johan Svensson vid SLU konstaterar att allmänheten i bland faktiskt kan ha rätt. ”Det finns en del av forskningen som är narrativdriven – man söker data och väljer analysmetoder som ska ge ett visst i förväg förväntat resultat.” Hans kommentar sätter den positivistiska retoriken om ”faktaresistens” och ”evidens” i perspektiv. För saken är ju att ”fakta” aldrig säger någonting i sig. Det avgörande är hur de ramas in. Och problemet är att så mycket av dagens klimatforskning ramas in av ett undergångsnarrativ.
Den som anser det är den belgiske geografen och klimatforskaren Erik Swyngedouw, en av de mer originella rösterna i dagens akademiska klimatdebatt. Även Swyngedouw har intresserat sig för klimatpopulism, men i hans ögon är det tvärtom ansträngningarna att etablera en vetenskaplig konsensus i klimatfrågan som är populistisk.
I artikeln ”The unbearable lightness of climate populism” (Environmental Politics, 5:2022) radar han upp en lång rad kännetecken på denna populism:
1. En föreställning om ”Naturen” (inklusive ”klimatet”) som ett koherent och stabilt tillstånd som nu har rubbats av människan. 2. Fetischiseringen av koldioxid som krisens själva orsak, vilket öppnar för idén om att krisen kan lösas med teknik. 3. Sättet att måla upp klimatförändringarna som något som drabbar Folket, som stöds av en förment neutral vetenskap-teknokrati. Och så vidare.
Ett problem med denna populism, menar han, är att maktförhållanden, klasskillnader och antagonismer försvinner ur sikte. Vi må uppnå ”hållbarhet” i länder som Sverige och Norge – till priset av misär någon annanstans. Ett annat problem är att undergångsfantasierna går hand i hand med en reaktionär linje, där alla politiska diskussioner måste kortslutas.
Fakta är fakta, lyssna till vetenskapen! Om det är något som är alarmerande med DN:s enkät så är det att den så tydligt ger uttryck för denna populism.
Häromdagen meddelades det att ett projekt vid Luleå tekniska universitet, i samarbete med SSAB, fått 46 miljoner (av EU och Tillväxtverket) för att forska om fossilfritt stål. En avgörande pusselbit i den gröna omställningen, heter det. Näringslivet, regeringspartierna och forskningen står enade.
Vad man än tycker om detta (det omtalade Hybrit-projektet har också väckt tunga invändningar inte minst för att energibehovet är astronomiskt), så visar det att synen på Vetenskapen som en neutral, opolitisk aktör som bara levererar fakta och sanningar som folket ska tacka och buga åt är orimlig.
Behöver vi verkligen mer av den sortens hopp? Kanske är det mer produktivt att, som Swyngedouw menar, anamma hopplösheten.
För går inte den hurtfriska retorik (”Det är inte för sent!”) som nu pumpas ut mest ut på att upprätthålla det rådande ekonomiska ordningen? Så ser den sanna populismen ut.
