Drömmen om att kunna övervaka vem som helst
Mattias Beijmo om varför hemlig dataavläsning inte fungerar
Under slutförandet av en bok om hur svenska it-företag hjälpte Syriens president Bashar al-Assad att övervaka oliktänkande, hamnade jag alldeles för nära Rakhmat Akilovs terrorattentat på Drottninggatan i Stockholm. Händelsen och läsningen av det efterföljande förundersökningsprotokollet blev en tankeställare, och jag skrev därför en lite ambivalent epilog till den annars rätt övervakningskritiska boken.
Förundersökningen visade nämligen att dådet på Drottninggatan antagligen kunde ha avvärjts om säkerhetspolisen hade haft teknologin och kunnandet på plats. Det är därför naturligt att Säpo-chefen Klas Friberg fortsätter att, nu senast i DN, efterlysa utökade möjligheter att i hemlighet samla in data. Säpo vill “inhämta större informationsmängder än vad som sker i dag”, alltså: mer data och bättre data. Friberg vill tråla med en större trål.
Ali Esbati flydde Behring Breiviks kulor på Utøya för snart exakt tio år sedan. Hans nyutkomna bok ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” kommer till slutsatsen att normaliseringen av högerextrema åsikter är grogrunden för fler attentat med nationalistiska förtecken. Fullt rimligt. Men med etnopaniken nu ingrodd i den nya politiska mitten, kommer det ta ett bra tag att vända skutan. Så samtidigt som vi arbetar långsiktigt, behöver samhället kunna försvara oss mot de som vill väldigt illa.
Idén att amerikanska eller kinesiska teknikföretag ska lämna ut uppgifter till svensk eller för den delen rysk, brasiliansk eller turkisk säkerhetstjänst är märkligt nog både befängd och redan verklighet
För att Säpo ska ha en bättre chans att stoppa nästa Akilov eller Breivik, behövs tyvärr en bättre förmåga att samla in och analysera medborgarnas data. Detta är inte likställt med att Säpo nödvändigtvis behöver utökade juridiska befogenheter. Ändå hakar Klas Friberg på det infantila och politiserade babblet om ”krypterade appar” och ”hemlig dataavläsning”.
Idén att amerikanska eller kinesiska teknikföretag ska lämna ut uppgifter till svensk eller för den delen rysk, brasiliansk eller turkisk säkerhetstjänst är märkligt nog både befängd och redan verklighet. Så den pucken är, som ju Friberg vet, sedan länge i mål.
Lagen om hemlig dataavläsning är även det en fråga som Säpo och Friberg gillar att uppehålla sig vid. Johan Forssell, Moderaternas rättspolitiske talesperson, synkade ett framträdande i riksdagen med Fribergs artikel. Han agiterade återigen för att polisen ska få smyga in spionprogramvaror i din mobil – utan att du är misstänkt för ett brott.
Det finns inget, repeterar inget, som påvisar att hemlig dataavläsning gör att vare sig terrorhot eller organiserad kriminalitet försvinner.
För Forssell räcker det med att du jagar älg med varghataren Karl Hedin, spelar korpfotboll med en forward från förorten eller är ihop med någon vars bror är salafist. En svensk variant av president George W Bushs odödliga citat: ”Either you’re with us, or you’re with the tjuvjägare”.
Det finns inget, repeterar inget, som påvisar att hemlig dataavläsning gör att vare sig terrorhot eller organiserad kriminalitet försvinner. Enligt Åklagarmyndighetens rapport till regeringen, anger polisen att de i endast två fall av 60 (!) har kommit framåt i utredningarna tack vare hemlig dataavläsning. Återigen visar data att det inte finns orsakssamband mellan minskad grov brottslighet och statlig hackerverksamhet. Johan Forssell vet detta, inrikesminister Mikael Damberg vet, och Klas Friberg vet. Men Säpo och Friberg utstöter gärna brösttoner om appar och dataavläsning; en fiffig avledningsmanöver för att hålla undan mediebevakningen från de jobbigare massavlyssningsfrågorna.
Problemet är såklart att vid någon punkt börjar metoderna inskränka just den demokrati som är själva målet – arbetet mot de antidemokratiska krafterna blir antidemokratiskt.
Ali Esbatis ögonvittnesskildring av brunhögerns hat och den närmast forensiska, samhälleliga analysen av var det kommer ifrån, säger oss att vi måste göra vad som helst för att bekämpa den antidemokratiska kraft som dödade alla ungarna på Utøya. En metod är att med gigantisk datainsamling och AI-understödd analys bättre hålla koll på var extremismen dyker upp online.
Problemet är såklart att vid någon punkt börjar metoderna inskränka just den demokrati som är själva målet – arbetet mot de antidemokratiska krafterna blir antidemokratiskt. Var gränserna går är svårt att definiera, men det är upp till Esbati och andra riksdagsledamöter att markera dem – tydligt. För just nu är det väldigt få folkvalda som har insyn i den pågående massövervakningen. Om ens någon.
Om Forssell och Moderaterna får som de vill, är det här telekombolagen ska hjälpa polisen att hacka mobilerna på de som hänger med Karl Hedin eller Yasin.
Teleoperatörerna i Sverige har ett rum där den kända övervakningen av vårt digitala liv görs möjlig. Om Forssell och Moderaterna får som de vill, är det här telekombolagen ska hjälpa polisen att hacka mobilerna på de som hänger med Karl Hedin eller Yasin. Telekombolagens jurister står här bredvid myndigheterna för att sedan föra bok och statistik över vad de lyssnar på och varför. Myndigheternas aktiviteter hamnar sedan, till viss del, öppet i så kallade ”Transparency reports”.
Men det finns ett annat rum.
Till det andra rummet har teknikerna på FRA, Försvarets Radioanstalt, den enda nyckeln. Varken våra högsta folkvalda eller ens telekombolagen som äger lokalerna vet vad som händer där inne. Ett mycket litet fåtal vet vem teknikerna lyssnar på, vilken skadlig kod de planterar, vems data de samlar in eller varför. Det är här nästa Drottninggatan ska avvärjas.
Efter polismordet i Biskopsgården var moderaterna inte sena att politisera den extremt tragiska händelsen. En barsk Forssell dök upp på sociala medier med budskapet att polisen skulle få samma befogenheter att avlyssna gängmedlemmar som man ”har mot terrorister”. Kontentan: Moderaterna vill göra det möjligt att övervaka kreti och pleti i det slutna rummet – utan brottsmisstanke och med Klas Fribergs och Försvarets Radioanstalts gigantiska trål.
Den pågående övervakningshetsen rimmar dåligt med den välmotiverade kritik som Europadomstolen under våren riktade mot FRA-lagen. Det är dags att ta ett helhetsgrepp, en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda framtidens datainsamling. Vi behöver titta på alla aktörer: statliga, militära, privata. Det är ohållbart att som nu vara utlämnade till utvalda smulor från andra länders säkerhetstjänster; deras egna agendor gör deras underrättelseuppgifter till en osäker grund för svenska frihetsberövanden och utvisningsbeslut.
Instinktivt vill jag skriva ord som ”integritet” och ”sluttande plan”; massövervakning är såklart inget magiskt motgift mot all världens ondska. Men Ali Esbatis bok hänger kvar, den tar mig tillbaka till den där fredagen i april. Jag blickar ner mot Drottninggatan från Klarabergsviadukten. Jag minns ljudet av terror. Klapprandet från skor mot asfalt, dämpade rop av skräck. Jag vill aldrig höra det igen. Det kommer såklart ha ett pris, men jag är villig att förhandla om det.
