Orden som krävs för att rädda jorden

Amelie Björck om två böcker på jakt efter litteratur som lyfter kampen för klimatet

Det vetenskapliga språket kan inte ensamt vinna mot det ekonomiska. För att mobilisera medborgarna krävs något annat och mer – en sinnlig förmedling och en konkret framtidsförståelse, vilket utforskas av både Amitav Ghosh och Andri Snaer Magnason, skriver Amelie Björck.

I den akademiska diskussionen kring antropocen och klimatförändring talas det mycket om skalor. Hur översätta det som händer på en global nivå och på tidens och partiklarnas makro- och mikronivåer till ett uppfordrande här-och-nu-språk? Ett språk som motiverar politiker att ”tala mer om vädret” och medelklassmassorna att förändra sin vardag och trycka på för en omställning?

Vi är så vana att läsa världen med människan som måttstock, och på de flesta sätt går det ju infernaliskt bra för vår art. Inte ens en pandemi kan rubba det faktum att människan gjort succé på planeten. Vi har ju faktiskt tagit över hela härligheten och vi blir bara fler och rikare och mer avancerade.


Författaren, politikern och klimatdebattören Andri Snaer Magnason, som nästan blev Islands president 2016, låter frågan om skalor och kommunikation löpa som en metadiskussion i sin bok Om tiden och vattnet. Boken utgör även genremässigt ett försök att knyta ihop det personliga lilla livet (hans eget) och de stora frågorna – den rör sig essäistiskt mellan släktforskning, reseskildring, memoar, forskningsrapport och klimatpredikan. John Swedenmarks översättning följer känsligt med i svängarna.

När det gäller intresset för kopplingen mellan språk och miljökamp har boken en föregångare i författaren Amitav Ghoshs fascinerande essäbok Den stora galenskapen, på svenska förra året. Ghosh utgår där från iakttagelsen att skönlitteraturen misslyckats med att gestalta det klimatdrama som borde beröra oss alla – särskilt nu när det inte längre handlar om framtidsspekulationer utan högst påtagliga skogsbränder, översvämningar, orkaner, torrperioder och föroreningar som driver både människor och djur på flykt. Men hur ofta skildras de globala hoten i romankonsten?


Ghosh menar att det övermänskligt stora förpassats ur litteraturen. Medan de forntida mytologierna och heliga skrifterna hela tiden räknade med att krafter (gestaltade som gudar, demoner, monster) bortom omedelbar mänsklig kontroll nyckfullt kunde frånta oss allt, så har den moderna litteraturen skippat det scenariot. Romanerna har lurat oss att tro på logik och små individuella öden.

Allt handlar numera om mänskliga relationer, sociala villkor och psykologi. Katastrofen har blivit en fråga för s/f och fantasy – bortom det reellas domän. Därför står vi i dag oförberedda och kan inte ta in (så länge vi bor på avstånd från bränder och floder) att vi lever i en pågående undergång.


Andri Snaer Magnason är inte lika konsekvent som Ghosh i sin rannsakan av litteraturens och diskursernas tillkortakommanden. Men han konstaterar att ord som ”havsförsurning” och ”avsmältning” inte ropar till oss som de borde. Det vetenskapliga språket kan inte ensamt vinna mot det ekonomiska, som ser potentiella fördämningar och kraftverk i varje älv. För att mobilisera medborgarna krävs något annat och mer. Det krävs en sinnlig förmedling och en konkret framtidsförståelse.

Må det sjunga, darra, dundra under själens valvbågar på allt fler. Vi måste bli avantgardet för omställning som gör barnbarnsbarnen stolta

Som kontrast mot dagens (och bitvis sin egen) torrt argumentativa miljöretorik plockar Magnason fram en naturromantisk reseskildring från 40-talet av poeten Helgi Valtýsson. Inför det isländska höglandets vidder, som i dag projekterats av aluminiumindustrin, upplever Helgi djup hänförelse: ”Avstånden, bergens blåhet, jökelns välvning, stillhetens majestätiska brus, – allt detta återspeglas och återklingar inunder din själs valvbågar, vilka rymma såväl himmel som jord, ja hela din andes synfält.”

Det går kanske inte att tala riktigt på detta sätt i dag och bli tagen på allvar, men betyder det att erkännandet av naturens uråldriga klang och dess resonans i det levande helt måste förpassas ur debatten?

Magnasons bok går mestadels en annan väg än den högstämt poetiska, även om en attenboroughsk hänförelse över naturen, både på Island och andra mer flygskammade resmål, finns med. Koralldykningar och krokodilspaningar vittnar om ett spännande liv, som gör kommentaren ”Det är ett oskick att försöka se allt och uppleva allt” lite efterklok.
Ett material som på ett intimare sätt konkretiserar klimatets förändringar är intervjuerna med underbara äldre släktingar, som via minnen och diabilder från Jökelexpeditioner och atombomsskräckens era ger historien kropp. Därmed blir också framtiden möjlig att greppa.

Om Magnasons barnbarnsbarn år 2160 skulle göra samma bakåtresa i släkthistorien som han – vad skulle de få se? Vilka av vår tids vidsträckta jöklar skulle finnas kvar, vilka skulle vara ett minne blott? Beslutet fattas i dag och imorgon.


På liknande sätt kan de tusenåriga sagorna och myterna fungera som tidsmaskin och ett sätt att binda ihop världen i vår förståelse. Om bokens två intervjuer med Dalai Lama är föga revolutionerande, så är Magnasons detektivspaning efter mytologiska kopplingar mellan Island och bergstrakterna kring Himalaya desto mer originella. Ivrigt noterar han att kon beskrivs som skapelsens ursprung i båda dessa bergsnära kulturer. Enligt Snorres Edda var det när kon Au∂humbla skapades av rimfrost som världen uppstod. ”Fyra floder av mjölk rann ur hennes spenar, och hon närde Ymer” och av Ymers blod blev sedan hav och sjöar, av hans kropp blev marken, av håret skog och av hjärnan moln.

I områdena kring Himalaya finns liknande sägner om den (indiska) heliga kons urmoder Kamadhenu, vars ögon är sol och måne och vars ben är Himalayas berg. Det är från dessa trakter fyra av Asiens heligaste floder rinner fram som ur bergskons spenar: Indus, Sutilej, Brahmaputra och Karnali som senare blir Ganges. En av jökeltungorna som vattnar Ganges heter Go-mukh som betyder kons mun eller ansikte.

Kon som den livgivande, den som ger vatten och mjölk åt land och människor. En bild som på en gång är antropocentrisk och större än så. Viktigast: om klimatuppvärmningen får fortsätta att smälta isarna kommer överväldigande flodtider att ta vid och därefter en torka vi aldrig sett, inte bara på Island och i Asien utan globalt.


Om vi förstod vidden av detta skulle, som Magnason skriver, varje skolutbildning riktas mot lösningar på koldioxidutsläppens och havsförsurningens problem. Alla fakta finns, och tack vare känntänkande folk som Magnason, Ghosh och Greta finns också allt fler bra översättningar till ett adekvat, drabbande språk. Må det sjunga, darra, dundra under själens valvbågar på allt fler. Vi måste bli avantgardet för omställning som gör barnbarnsbarnen stolta.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.