Experter bakom växande klyftor
Politiker och centralbanker skapar orättvisor och bäddar för nya krascher
”Som marknadsaktör älskar jag sånt här! Det här är fantastiskt! Det är fantastiskt för varje rik person. Det här är den största välståndsöverföringen från medelklassen och de fattiga till de rika någonsin. Vem äger tillgångar? Det rika! Miljardärerna! Tror du Warren Buffet hatar sådant här? Tror du jag hatar sådant här? Jag hade en mycket bra dag i går.”
Hedgefondmanagern Stanley Druckenmiller var på gott humör i det amerikanska tv-programmet Squawk box den 19 september 2013. Inte undra på. Den amerikanska centralbanken Fed hade precis förlängt sitt program för så kallade kvantitativa lättnader. Det är en teknisk term för att centralbanken köper tillgångar som aktier och bostäder, något som direkt gynnar de som äger aktier och bostäder, vilket i oproportionerligt stor del är de allra rikaste.
Denna politik har därefter kopierats i Europa, medan de trappats av i USA. Sedan 2014 har både ECB och den svenska Riksbanken utökat och förlängt de kvantitativa lättnaderna.
Centralbankernas stimulanser efter finanskrisen 2007–2008 har pumpat upp finanssektorn samt dessa aktörers lyxkonsumtion. En studie från 2014 av Credit Suisse visar att inkomstskillnaderna ökade i 12 av 46 större länder före 2007, men i 35 efter 2007. Antalet dollarmiljardärer ökade mellan 2009 och 2014 från 1 011 till 1 826 i 46 länder och av Italiens 28 nya dollarmiljardärer sedan 2010 kommer hälften från mode- och lyxindustrin, Alberto och Marina Prada har exempelvis blivit miljardärer, liksom ägarna av Dolce & Gabbana och Bulgari. Det har aldrig varit så enkelt att vara miljardär.
Så smått börjar den nationalekonomiska forskningen också vakna inför insikten att nuvarande modell inte har skapat den konjunkturstabilitet som efterfrågas. Tvärtom avfärdades tidiga varningar för både it-kraschen och finanskrisen av de modelltroende för att inflationen varit låg. Det var den, men det hindrade inte kriserna.
I Ekonomisk Debatt (nr 4/2017) öppnar skribenter som Lars Jonung och Fredrik N G Andersson för att de negativa räntor och stimulanser som sjösatts för att stabilisera ekonomin efter krisen snarare äventyrar det finansiella systemet och kan orsaka nästa krasch. Den skulle i så fall följa på en ekonomisk återhämtning sedan finanskrisen som tillväxtmässigt varit den sämsta under efterkrigstiden.
Ett centralt politikområde har alltså på bara några år omfördelat enorma resurser till de allra rikaste genom beslut som dessutom äventyrar den ekonomiska stabiliteten.
Detta börjar uppmärksammas i den internationella debatten. Philippa Malmgrens föregångare Signals från 2015 varnar för geopolitiska konflikter med ursprung i en internationell penningpolitisk tävlan mellan länder om att skapa krediter och därmed slippa betala skulder. Detta spår följs upp i Stephen D Kings Grave new world (2017), en skräckhistoria om påfrestningarna på våra demokratier som tyvärr tillhör fackboksgenren. Ruchir Sharmas The rise and fall of nations (2016) har också uppmärksammat de växande klyftorna, liksom studier som påvisar att de fallande priser som dagens extrema penningpolitiska stimulanser försöker motverka inte behöver vara särskilt farliga.
Den bredare samhällsdebatten följer däremot mer förutsägbara fotspår. Vänsterförfattare som Danny Dorling uppmärksammar i The equality effect från förra året vältaligt de växande ekonomiska skillnaderna och dess sociala konsekvenser och föreskriver omfördelande skatter.
På detta svarar högersinnade att skillnader som uppkommit inte behöver vara förklaringen till negativa sociala utkomster och att skillnader kan tolereras om de uppkommit i fri konkurrens och tjänar som nyttiga incitament. Respektabla positioner, men i båda fallen ett sidospår om den omfördelning som sker är resultatet av statlig penningpolitik med stimulanser och garantier som tvärtom förvrider incitamenten. I så fall bör denna politik ändras av hänsyn till både jämlikheten och den ekonomiska dynamiken.
Det kräver förstås att respektive politiskt läger kliver upp ur invanda skyttegravar och söker nya positioner i dagens svårnavigerade terräng. Samt att de duckar för kulregnet från den intensiva pseudodiskussion som kommit att handla om att skylla diffusa och upplevda svårigheter på invandrare och andra svaga grupper.
Inte heller finns det några självklara auktoriteter att vända sig till. Penningpolitikens pågående policymisstag härrör från en av 1990-talets kronjuveler inom såväl nationalekonomi som statsvetenskap: det oberoende regleringsorganet. Sådana ansågs, som det formuleras i den senaste svenska Demokratiutredningen: ”bättre lämpade för komplicerade, pluralistiska samhällen, än mekanismer som koncentrerar makten i händerna på den politiska majoriteten” (SOU 1998:124). Mer makt åt fristående experter skulle garantera kloka beslut. Allt mindre talar nu för den tesen.
Häri finns en viktig läxa. Nyss levde vi i det som för många fortfarande representerar perfektion: pragmatiska politiska ledare, hög folklig tillit till statens institutioner och viktiga policyområden delegerade till experter. De policymisstag som på 2000-talet lett västvärldens demokratier in i krig, skuldsättning och instabilitet begicks under sådana villkor.
Misstron mot expertis, mittenpolitiker och mot själva demokratin är i det ljuset både förståelig och i någon mening rationell, trots att den kan ta sig felaktiga och farliga uttryck.
Tillfälliga segrar kan vinnas genom att ägna oproportionerlig uppmärksamhet åt hotet från auktoritära och främlingsfientliga strömningar, men det är sannolikt förmågan till genuin omprövning som är det verkliga testet för vänner till den liberala demokratin.
