Allegori över vår ekonomi
Samtidskonstens första nyklassicist på Röda Sten i Göteborg
Hur mediterar man filmiskt över dagens globala kapitalism? Adrian Pacis utställning på Röda Sten konsthall utgår från hans nya monumentala videoinstallation The Column. Denna 25 minuter långa, på samma gång episka som dialoglösa, historia skildrar en resa från öst till väst, ett slags just-in-time-produktion av en antik kolonn, där grävmaskiner, släggor och sågar samverkar med människor i ett enda långt organiskt flöde över land och hav.
Marmorn bryts i Kina och på fraktfartyget skulpteras formen fram av asiatisk mankraft. Verket kan läsas som en allegori över en ekonomi där ingen längre har råd att hålla sig med lager, där allt måste göras på vägen till leverans, där konstnären inte längre har någon ateljé utan måste skapa i farten, på beställning.
Samtidigt är det väldigt långsamt och metodiskt. Det är som om Paci instiftar en form av vila och reflektion mitt i en tillvaro där ingenting egentligen finns utanför arbetstiden. En anakronistisk nivå, som hindrar verket från att övergå till pekoral.
Med detta verk tar Paci ett steg bort från tidigare arbeten sprungna ur kalla krigets upplösning. Mer precist har han i verk efter verk gjort bruk av sin egen och andras erfarenhet av migration från Albanien till Italien och vidare i världen.
I videoverk som Centro di permanenza Temporanea som visas på översta våningen, blir själva transitsituationen och hemlösheten en metafor för både konstnärlig frihet och för vad det innebär att vara människa. Kameran följer en grupp passagerare på väg upp för en flygplanstrappa. Kameran zoomar ut och det finns inget flygplan. De blir stående. Stilla, i en tillfällig permanens, på en plats från vilken den enskilda erfarenheten sträcker ut sig mot något universellt.
Verktyget för dessa metafortyngda, ofta mansdominerade, ansträngningar har främst varit kameran. Det finns sällan något märkvärdigt eller nytt med Pacis idéer, men i bästa fall lyckas gestaltningarna insistera på att vi, i allra allmännaste mening, inte är färdiga med uråldriga frågor om identitet och förflyttning, om konstens och konstnärens uppgift och möjligheter. Och helt klart gör sig Pacis verk bäst i grupp. Som enskilda presentationer är de rent av för enkelspåriga.
Men på Röda Sten fungerar de tidigare mer europeiskt förankrade verken som en horisont till The Column, i vilken det inte längre handlar om murens fall och migrationens villkor, utan om en ekonomisk situation där produktionen av europeiskt kulturarv outsourcats till Kina. Detta gör Paci till samtidskonstens första nyklassicist.
