Stockholm är Sveriges fånigaste stad
Coolhet handlar om stil och förändring
Allt som jag tänker på – vad som håller mig vaken om nätterna, andetag efter andetag – är hur man är cool.
Vid 40 års ålder bör väl andra saker prioriteras: hur hyran ska betalas, hur barnet ska få mat, hur sex ska hinnas med, hur min begynnande dad bod ska försvinna.
Men inte.
Jag fattar att den liberala borgarklassen – liksom de flesta andra – inte fungerar så. De nöjer sig med att läsa Dagens Nyheter, New York Times svenskspråkiga sidepiece, alltid redo för tillfredsställelse medelst återpublicering, som nyligen översatte moderorganets artikel ”Vad gör någon cool? En ny studie kan ha svaret”.
Artikeln anger sextusen icke-coola som källa till vad som är coolt, med resultatet att den överskattade egenskapen ”extrovert” utnämns som särdeles fräckt. Men coolhet är den introverta och isolerade människans möjlighet. Vänner, socialt liv, studier och jobb – allt sådant där står ju bara i vägen för varje försök att skriva sin egen kod.
Den coole underkänner Ozempic-pundarnas värld, eftersom dennes hotness aldrig är beroende av sin kroppshydda.
Behändig kom-ihåg-lapp: Till skillnad från kulturellt kapital, utseende, bildning och pengar är coolness tillgängligt för alla som eftersträvar den. Coolhet kan sätta igång klasståg som aldrig tidigare har rullat. Ett demokratiskt verktyg för den som missade att själv välja sina föräldrar. Cool handlar bara om två saker: stil och förändring.
Det mesta av sådant som mindre nogräknade personer tror sig veta vara coolt (en enkel citronpasta, Dolce, A Day’s March) är ju i själva verket råtöntigt. Det är därför som den verkligt coola irriterar före detta elevrådssuppleanter med ordnad ekonomi och bostadsrätt på Ringvägen. Det är därför som häftiga krönikörer stör ut Grävande Journalister™ som är jätteduktiga på research. Den coole underkänner Ozempic-pundarnas värld, eftersom dennes hotness aldrig är beroende av sin kroppshydda.
Framför allt är hon – alltid! – revisionist. I många år har jag, som ensam stockholmare i en huvudstad annekterad av sura smålänningar, angivit att Stockholm är Sveriges enda stad. Den åsikten behöver revideras: Att nattklubben Trädgården, detta äventyrsbad för egenföretagare med hanterbar missbruksproblematik, riskerar att stängas är ingen olycka. Inte heller att nyinflyttade grannar tvingar stadens äldsta bögbar Side Track att ljudisolera för 300 000 kronor. Det ingår tvärtom i de icke-coola ”stockholmarnas” planritning.
Här, i Sveriges numera fånigaste stad, utmanövrerar pluggisar och HR-ansvariga allting som är mer kul än en pava Masi Costasera Amarone, eller vad nu Tindra och Månskens självdiagnosticerade HSP-föräldrar anser vara vinet du jour.
Kära läsare: av mitt rike återstår mest damm. Efter fyra decennier skäms jag över att vara från Stockholm, detta samtida Pompeji besmittat av tönt.
