I Bolivia pågår en rasistisk kontrarevolution
Evo Morales är en Nelson Mandela – en vald ledare för ett länge nedtryckt och fattigt folk
Tillsammans med Algeriet och Sydafrika är Bolivia det enda land där den inhemska befolkningen kunnat återvinna värdighet, frihet och makt efter Den stora europeiska ockupationen och bosättningen. Den som började för mer än ett halvt årtusende sedan i Amerika och vars slutfas var besittningen av Palestina för cirka 75 år sedan.
Evo Morales är Amerikas motsvarighet till Nelson Mandela, en vald ledare för ett länge nedtryckt, fattigt och föraktat folk. Både ANC och MAS (Bolivias rörelse för socialism) har sett som sin uppgift att förvandla en settler nation, i Bolivias fall mycket ”mestizerad”, till en mångnationell, mångkulturell demokratisk stat.
Ekonomiskt har Morales Bolivia varit mycket mer framgångsrikt än Sydafrika. Man har haft en stark ekonomisk tillväxt, även efter fallna gas- och oljepriser, drastisk minskning av fattigdomen och ekonomisk utjämning (från en mycket högre nivå) på tolv år, jämförbar med Sveriges 1945–80. Dessutom stora sociala omvälvningar, liksom i Sydafrika, högre utbildning för urbefolkningen och en radikal så kallad indianisering av statsapparaten.
Morales var en populär och demokratisk president som 2008 besvarade ett uppror i landets ekonomiska centrum (Santa Cruz) med att utlysa en folkomröstning, som han vann med 67 procent av rösterna. Alla seriösa bedömare, inklusive den amerikanska samarbetsorganisationen OAS är överens om att han vann också i oktober 2019. Konflikten har gällt med hur mycket.
Men politiskt började det gå snett under hans tredje presidentperiod. I Sverige var det ju ingen som fann det odemokratiskt att Tage Erlander valdes som statsminister sex gånger, men i Bolivia förbjuder författningen omval. När Morales och hans anhängare tricksade med konstitutionen för att tillåta obegränsat omval blev detta en samlande brännpunkt för en bred opposition.
Oppositionen är bred, men dess drivande kraft är den vita borgerligheten, organiserad i företagarföreningar, så kallade medborgarkommittéer, av vilka de i Santa Cruz och i den koloniala silverstaden Potosí är de mest militanta.
Basen är den traditionella mestizo-medelklassen i städerna vars utsikter beskurits av indianiseringen. Den är utökad med delar av en ny medelklass som vuxit upp med Morales reformer och som nu inte längre identifierar sig som urbefolkning.
För den ekonomiska utvecklingen kom Morales i konflikt med urbefolkningssamhällen om vägar och gruvrättigheter. Det militanta borgerskapet vill rensa ut MAS ”en gång för alla”, och inrymmer en fanatiskt kristen strömning som ”drömmer om ett Bolivia utan indianernas sataniska riter” (interimspresidenten Áñez). Morales avgång firades med en exorcistisk midnattsmässa i Santa Cruz, ”Satan ut ur Bolivia”.
Sedan Morales avgång har 23 människor dödats och närmare ett par hundra sårats av ”säkerhets”styrkorna
Den självproklamerade interimsregeringen präglas av den mest aggressiva vita borgerligheten och försöker driva utrensningar och repression så långt den kan. Dess första åtgärd var att utnämna en ny militärledning som accepterat att slå ner (den nya) oppositionen. Sedan Morales avgång har 23 människor dödats och närmare ett par hundra sårats av ”säkerhets”styrkorna.
Inter-amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter har gjort ett mycket skarpt uttalande om repressionen i Bolivia: ”Kommissionen upprepar sitt fördömande av deklarationer och tal av rashat riktade mot ursprungsfolken och deras symboler som har verifierats i loppet av veckan. Vidare är Kommissionen bekymrad av information om hotelser mot ledare av den tidigare regeringen, riksdagsledamöter och sociala ledare. Också har hotats … nationella organ för … mänskliga rättigheter.”
Var det valfusk? Ja, och (förmodligen) nej. OAS granskning fann ett konstigt byte av datorserver och ”oegentligheter” i 23 procent av resultat från distrikt som rapporterade 99 procent MAS. Men enligt en sofistikerad (men inte geografiskt belagd) statistisk analys av ett av USA:s bästa forskningscentra, (CEPR) var det officiella valresultatet, en seger för Morales med mer än 10 procent (och därmed utan behov av en andra omgång), sannolikt riktigt. Morales stöd är störst på landet, perifera områden som är de sist rapporterade.
Vad som hänt och händer i Bolivia är en rasistisk kontrarevolution, varken en militärkupp eller en övergång till demokrati. Om den lyckas är det en historisk tragedi. Men när detta skrivs är utgången inte avgjord.
