Alla vet varför det kunde hända

Beirut styrs av de maffialiknande politiska familjer som etablerades efter inbördeskriget

Ruinerna efter hamnen i Beirut

Det har skett en explosion i Beirut säger pappa till mig. Det är en fin sommarkväll och vi står vid havet i Visby på Gotland, ikväll ska vi njuta av solnedgången. Min första reaktion är att det där brukar inträffa, förra sommaren bombade Israel Hizbollahs högkvarter i Beirut. Vi kan väl fortsätta ha det trevligt ikväll? Men stämningen ändras när han plötsligt ropar till: ”oh shit!”.

Ett videoklipp visar ett rökmoln som stiger mot himlen, först mindre explosioner inifrån branden och sedan en enorm smäll som för tankarna till en atombomb. Jag kastar mig över sociala medier, Gemmeyze, Mar Mikhael, hamnen, allt är utplånat. Det är vår gamla gata skriker jag när jag ser det enda igenkännliga, en sotig skylt från den lokala pizzerian. Tårarna börjar rinna medan solen går ner bland vågorna i Östersjön.

I två års tid var Beirut mitt, min mans och vår dotters hem. Nu är de kvarteren bortraderade.


Jag försöker ringa vänner och sms:ar. Men det finns inget internet i Beirut. När en vän till slut får internet på natten skriver hon att de inte har något hem kvar. På morgonen dagen efter skickar hon en video från lägenheten. Hade det inte varit för barnens lego och soffan i vardagsrummet hade jag inte känt igen lägenheten som jag besökt så många gånger.

”Nej jag är inte ok”, skriver Nadim Houry, chef för den franska tankesmedjan Arab reform initiative på Facebook. ”Jag vill hålla någon ansvarig – fysiskt. Lyfta dem i nacken och skrika tills jag inte har någon röst kvar. Jag vill säga till dem att det inte är ok att jag som är 42 år gammal varje år måste ringa familj och vänner i panik för att veta om de är ok. Nej, det är inte ok. Det är inte ok att mina äldre släktingar måste leva igenom den här skiten om och om igen. Plocka upp spillrorna. Återuppbygga. Räkna sina förluster och gå vidare och känna tacksamhet över att de lever. Det är inte ok.”


Ingen vet vad som orsakade explosionen. Men dokument visar att det sedan sex år tillbaka varit känt upp till högsta politiska nivå att tusentals ton av ämnet ammoniumnitrat förvarats i en lagerlokal i hamnen i centrala Beirut.

Ett stenkast från bostadsområden, skolor, restauranger och högkvarter för olika organisationer och konsulat. Ett stenkast från den lägenhet där vi själva bodde. Obekräftade bilder visar en lagerhållning under alla kritik. Enorma högar av livsfarligt explosivt material dumpat i en fallfärdig lagerlokal.

Spekulationer och konspirationer spretar åt alla håll på sociala medier. Men en sak är de flesta libanesiska analytiker eniga om: politikerna bär ett ansvar oavsett vad som framkommer.

”Korruptionen dödar landet”, säger de återkommande i live-sändningarna från Libanon.

Den 17 oktober förra året gick libaneserna ut i de största massdemonstrationerna någonsin och krävde hela den politiska elitens avgång. Just för att alla redan vet svaret.


Gång på gång ställs frågan varför? Varför har det funnits explosivt material i nära anslutning till bostadsområden? Varför har det legat där så länge? Varför har ingen tagit ansvar?

Men frågorna är egentligen retoriska. Alla vet varför. Den 17 oktober förra året gick libaneserna ut i de största massdemonstrationerna någonsin och krävde hela den politiska elitens avgång. Just för att alla redan vet svaret.

En giftig cocktail av korruption, nepotism, likgiltighet, inkompetens, självgodhet präglar en sanslöst rik politikerklass som likt  parasiter har slagit sina klor i staten.

Familjerna utgör en sorts adel med stadigt grepp om ekonomin, främst banksektorn och politiken.


Ibland brukar Libanons politiska kultur beskrivas som en sorts terrorbalans mellan de etniskt-politiska grupperingarna som slogs under inbördeskriget (1975-1990). Men under ytan har de styrande partierna, med allt från kristna fascister till terrorstämplade Hizbollah, funnit ett allt starkare gemensamt intresse av att behålla status quo. I alla fall så länge statens resurser obehindrat rinner in i de olika styrande familjenätverken.

Familjerna utgör en sorts adel med stadigt grepp om ekonomin, främst banksektorn, och politiken. Många är gamla krigsherrar som tillåtits fortsätta som om ingenting hade hänt efter det blodiga inbördeskriget. Istället för åtal eller sanningskommissioner gavs de amnesti och locket lades på. I dag har de ministerposter i parlamentet. Krigslogiken lever vidare, varje ledare roffar åt sig allt de kan och gynnar sina undersåtar. 

Den offentliga sektorn präglas av enorm ineffektivitet. Något som libaneser uppgivet brukar skämta om är att Libanon fortfarande har en tågmyndighet – trots att det senaste tåget avgick år 1975. Ändå har departementet en årlig budget på 8,64 miljoner dollar. Att lägga ner är omöjligt för någon har anställt sina vänners vänner. 


Nizar Hassan, en inflytelserik statsvetare och poddare, brukar istället beskriva politikerklassen som en maffia. Med den omsusade riksbankschefen Riad Salamé som ”Don” – den som i kulisserna håller ihop nätverket och fördelar gracerna. Han uppges också stå på väldigt god fot med den syriska regimen.

Salamé, som började sin politiska karriär som den sedermera mördade premiärministern Rafiq Hariris personliga förmögenhetsrådgivare – i praktiken expert på skatteflykt – utsågs till riksbankschef år 1993. Under de kommande decennierna utvecklades Libanon till ett av världens mest belånade länder tillsammans med Grekland och Japan.

Riad Salamé intervjuas av CNN.
Sedan 90-talet har libaneserna aldrig fått uppleva 24-timmars el i sträck

För några veckor sedan fick Salamé sina tillgångar frysta av en domstol och är under utredning för bland annat bedrägeri och för att ha underminerat statens finanser. Dessa åtgärder hade varit otänkbara innan massdemonstrationerna i höstas. 

De enorma lånen kom aldrig folket till del. Det finns inget rent dricksvatten, ingen fungerande elförsörjning. Sedan 90-talet har libaneserna aldrig fått uppleva 24-timmars el i sträck. Vägarna är fulla av hål. Alla statens generella åtaganden har fallerat. Det existerar inga reningsverk, alla sopor läggs på stinkande högar längs stränderna, samtliga floder är gravt förorenade och fungerar i praktiken som öppna avloppsrör rakt ut i Medelhavet. För två somrar sedan varnade forskare för allt för höga koncentrationer av miljögifter och kolibakterier längs hela den libanesiska medelhavskusten.  


Det går inte längre att bada i havet.

Miljögifterna sipprar sakta ner i grundvattnet som är på god väg att degraderas från otjänligt till giftigt.

Att 2750 ton livsfarliga kemikalier tillåts ligga och försummas i en fallfärdig lagerlokal ett stenkast från stimmiga skolgårdar och livliga shoppingkvarter kommer i den här politiska kontexten tyvärr inte som en överraskning. Libaneserna är ett hårt drabbat folk. Men efter ett år av revolution, kontrarevolution, coronapandemi, ekonomisk kollaps och nu en jättebomb som raderat halva huvudstaden kommer ingenting att bli sig likt igen.  

En överlevande hämtas ur rasmassorna under onsdagen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.