SD på offensiven i mediepolitiken
Jan Scherman om hur övriga partier står handfallna inför hotet om ett politiserat public service
Det finns en allt tydligare hotbild mot public service.
Den tidigare politiska enigheten har spruckit och SD ventilerar nu öppet sitt missnöje med SVT, SR och UR.
Jimmie Åkessons parti tycker inte dessa tre företag är opartiska. SD vill att public service satsar mer på att skildra hela Sverige och dess kultur och mindre på mångfald som handlar om etniska minoriteter.
Men hotet kommer också från regeringspartierna och den borgerliga oppositionen som virrar runt likt yra höns och inte kompromisslöst slår vakt om public service. Mediepolitiken, som i grunden rör vår demokrati, hanteras mest som något katten släpat in.
Nej, detta är ingen svartmålning. Och det är ingen nostalgisk tripp tillbaka till den svart-vita tv:ns och knastrande radions tid med Lennart Hyland i alla medieapparater i mahognyträ.
Jag har följt regeringens presskonferens om den senaste i raden av statliga utredningar om public service.
Det blev en närmast pinsam politikerparad där alla inblandade excellerade i en blandning av stort och smått. Osedvanligt mycket varmluft, alltså prat, och pyttelite verkstad.
Den största ideologiska markeringen kom från SD.
Båda kritiserade public service och menade att principerna om saklighet och opartiskhet inte efterlevs
När jag för en tid sedan träffade partiets två ledamöter i kulturutskottet, Angelika Bengtsson och Emil Aronsson, så talade båda intensivt om det svenska kulturarvet, om vår nation och hur mångfald måste definieras utifrån kravet att alla landsdelar av Sveriges måste skildras i radio och tv. Båda kritiserade public service och menade att principerna om saklighet och opartiskhet inte efterlevs. De var tveksamma till om SVT, SR och UR verkligen arbetar effektivt. Bengtsson och Aronsson ansåg att utredningsarbetet om public service börjat i fel ände med förslaget om att införa en skatt. Det vill säga först finansieringen och sedan frågan om vilka program public service ska göra.
Den kritiska helhetssynen återfinns i form av en reservation och ett särskilt yttrande till den nya utredning som nu offentliggjorts.
Vad är problemet med detta?
Svaret är egentligen – inget alls.
Eller möjligtvis att grundkritiken om att regeringen borde sett till att utredningarna gjorts i rätt ordning är korrekt. Ungefär lika riktig som tanken att en grundläggande uppgift är att spegla hela Sverige och inte så ensidigt ha fokus på Stockholm.
I klartext styrning mot svenskhet, något som nu går igen i SD-utspel efter utspel
Men det är i de efterföljande bisatserna som SD:s ideologiska styrning uppenbarar sig – etniska minoriteter ska inte kvoteras in i public service och dess speglingsuppdrag. I klartext styrning mot svenskhet, något som nu går igen i SD-utspel efter utspel. Public service ska uppenbarligen styras in i dessa prioriteringar.
Finns det anledning att vara upprörd över att SD blir ideologiskt allt tydligare?
Svar nej.
Jag blir däremot både upprörd och besviken att övriga partier inte tydligt tar ställning.
Det tog Stefan Löfven fem år att få ihop ett nytt mediepolitiskt handlingsprogram. Det blev klart i juni förra året och innehåller ytterst lite nyheter. Inget kraftpaket för public service, då det tröskats genom alla beslutsgrupper upp till partiledaren.
Mediepolitiken och public service tycks förbli ett andra rangens politikområde för de flesta utom SD
Miljöpartisterna skaffade sig en radio- och tv-politik först när Alice Bah Kuhnke blev kulturminister. Moderaterna hukar i busken och förbehåller sig alltid rätten att ändra sig, vilket gäller nu också. Vänstern är åtminstone konsekvent och kräver höjda anslag. Men inte mycket mer än så. Centern, Liberalerna och KD har i princip aldrig profilerat sig i mediefrågorna.
Mediepolitiken och public service tycks förbli ett andra rangens politikområde för de flesta utom SD.
Alla bråkar om den så kallade ”förhandsprövningen” som nu föreslås skärpas. Det innebär en möjlighet för konkurrenter till public service att begära att nya större programsatsningar ska granskas och eventuell stoppas av Myndigheten för press, radio och tv (MPRT). Det är regeringen som ytterst avgör om anmälda förhandsprövningar ska gillas eller ogillas. Regeringen får därmed direkt makt över radio- och tv-programmen. Så kallad statstelevision och dito radio. Men om detta förslag går igenom vet ingen just nu, i den allmänna politiska oenighet som uppstått.
Största partiet mer anonymt än någonsin. SD på offensiven.
Att pressen på public service ökar är däremot säkert. Att risken för politisk styrning utvecklats till ett reellt hot är också tydligt. Inte bara på grund av SD, som i flera mediepolitiska frågor nu får vågmästarrollen. Osäkerheten ökar på grund av den nya förhandsprövningen och de andra partiernas bristande ideologiska vakthållning kring grundvärdena i public service.
Jo, Liberalernas Olle Wästberg står där stadigt. Liksom vänsterns Rossana Dinamarca. Största partiet mer anonymt än någonsin. SD på offensiven. Det är i sanning ett nytt läge, också för mediepolitiken.
Jo, förresten – det blir en ny skatt för public service på ca 1200 - 1300 kronor per år och skattebetalare. Det var klart sedan tidigare. Exakt hur mycket är oklart. Beloppet ska skrivas upp med två procent årligen. Första nya avtalsperioden ser ut att bli på tio år. Dagens nya utredning pekar tydligt mot mer lokalt bevakningsansvar. Att SR och SVT ska fokusera på radio respektive tv och konkurrera mindre med dagspressen tillhör också den nya färdriktningen, som ger public service ökade möjligheter att synas på alla distributionsplattformar som Facebook och Youtube.
Men och men igen – om allt håller hela vägen över ödesvalet i september vet ingen, alla dagens vällovliga försäkringar till trots.
Den bästa nyheten är nog att justitieminister Morgan Johansson beslutat tillsätta en utredning om och hur public service ska kunna skyddas i grundlagen.
Innan den är klar lär dock många månvarv passerat och osäkerheten med därtill följande hot ökat ännu mer.
Det är som om vi på svenskt lagom-manér, steg för steg, samt genom sedvanlig förnekelse närmar oss utländska avskräckande exempel.
