Gärna fred – men först ett rejält pris
Anna Andersson om Nobelkommitténs chansningar
Till för en vecka sen var valet av Colombias president Juan Manuel Santos som fredspristagare helt okontroversiellt. Inbördeskriget i Colombia har pågått i över 50 år och har kostat 220 000 människor livet – att då få till ett fredsavtal, detta globala skitår 2016, är förstås värt alla priser i världen.
Desto snopnare då att Colombias invånare i en folkomröstning så sent som i söndags röstade nej till avtalet, med minsta möjliga marginal. Tillbaka till förhandlingsbordet alltså, för att få Farc-gerillan att gå med på ett modifierat avtal.
Man kan bara föreställa sig reaktionerna i Oslo när valresultatet blev känt.
Det var förstås en chansning av Nobelkommittén att belöna ett avtal som ännu inte var hamn. Förhoppningsvis får de rätt som nu kommenterar priset som ”en uppmuntran” och som tror att ett godkänt fredsavtal inte ligger alltför långt bort. Det är i alla fall ett långt rimligare pris än det man delade ut 2009, till president Barack Obama för att vara en himla trevlig kille. Eller förlåt, för hans ”extraordinära ansträngningar för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan människor”.
Ett alternativ till dylika chansningar är att belöna de som inte strider i krigen utan de som hjälper offren. Till exempel ”Vita hjälmarna” som utför ett ovärderligt hjälparbete i fasornas Syrien. Eller varför inte någon av de organisationer som hjälper flyktingar längs EU:s gränser. Ni vet EU, som fick fredspriset 2012 för bevarandet av de mänskliga rättigheterna.
