Små kryp med stora svar
Barbro Westling fångas av Kerstin Ekmans berättelse om Linnés lärjunge
I sin nya bok utvecklar Kerstin Ekman sitt intresse för 1700-talspersoner, det historiska landskapet och naturen. Hennes hjälte heter denna gång Clas Bjerkander, född 1735, fattig präst och trogen utforskare av naturen på och kring Kinnekulle.
Och låt det vara sagt med en gång. Det är fängslande läsning. Jämfört med Ekmans tidigare essäböcker Herrarna i skogen och Se blomman tycker jag mig märka ett större anspråk. Hon har gått i naturen, sett de växter, de dimslöjor och de marker som Bjerkander beskrivit.
Ekman har också, som alltid, gjort ett gediget forskningsarbete i arkiven. Hon har läst och studerat skolväsende, tidningar, sällskap, tjänstetillsättningar, allehanda dokument och dagböcker. Och hon har synat enskilda personers nedsättande omdömen om den ”blygsamme” och på landsorten ”bortskymde” Bjerkander och ställt dem mot Vetenskaps-akademiens faktiska uppläsningar och publiceringar av hans många rön. Han må ha varit bunden till Västergötland, men han var därtill en självtänkare och en framsynt pionjär.
Boken börjar med bondsonen Klas Jonsson och hans goda utförsgåvor samt sockenstämmans försorg som ledde honom till Skara katedralskola. Där fick han det latinska namnet Claudius Bierkander och blev präst. Här väcktes intresset för samlandet och ordnandet.
Efter blott två terminer hos Linné i Uppsala tvingades han dock återvända hem. I fortsättningen fick han förlita sig på den vanliga postgången för att hålla kontakten med forskarvärlden, ta del av akademiens kvartaler och få svar på de manus han sänt in. Att resa utanför Västergötland var det inte mer tal om.
Ekman beskriver honom som en gestalt i brytningen mellan två sätt att betrakta. Likt Linné såg Bjerkander Guds hand bakom allt i naturen men på människan låg själva utforskandet av hur det var tänkt. Därav detta intresse för rimfrostens många olika kristallbildningar, årskalendrarna över vädret och förekomsten av åska, räknandet och sökandet efter periodisering och mönster. Men all empiri pekade också vidare mot en mer nyttobetonad användning.
Linnés lärdom, att de minsta tingen kan göra den största verkan, praktiserades av Bjerkander som gick från botaniken till entomologin. Fjärilar, skalbaggar, steklar och tvåvingar beskrev och namngav han och de obemärkta insekterna, till exempel de många arterna av rotmask, som kunde ställa till sådan skada på bondens skördar, ägnade han sin outtröttliga uppmärksamhet.
Ekmans förtjusning i sin huvudperson och tiden är påtaglig. Hon ligger nära sina källor och boken är rikt försedd med illustrationer ur böcker, foton och porträtt samt med många väl valda citat. Sakteligen dras en in i denna värld av ”levande och lustigt”, när det gick att göra rön och kunskap ur det omkringliggande, obeskrivna.
Ett äreminne som reflekterar in i vår tid genom att hålla fast vid värdet av fördjupad kunskap? Att ta del av Bjerkanders metod, att under lång tid noggrant iaktta och notera och sedan fundera, gör att även läsaren ”lär sig förstå värdet av iakttagelser inom ett begränsat område”. Av Kerstin Ekmans bok lär man sig också mycket.
Inte en Bergmansk grand final med lovsång till det lilla (borgerliga) livet. Utan en påminnelse om värdet av ”gräv där du står” som det hette för några decennier sedan när det gällde framtiden.