Ett nej till Jomshof ÄR en politisk handling
De som protesterar får löpa hårdare gatlopp än högerradikalerna själva
Vad ska man göra åt det, om man nu ogillar utvecklingen? Frågan ställs av Sven Anders Johansson i Aftonbladet. Den utveckling han skriver om är den högerradikala frammarschen i Sverige, eller mer specifikt risken för en Sverigedemokratisk utbildningsminister om några år.
Han ger ett utmärkt svar: ”Man kan verka politiskt. Man kan debattera. Man kan gräva där man står.”
Men är det inte precis vad de över 200 akademiker gör, som protesterar mot att SD:s partisekreterare Richard Jomshof bjudits in till Göteborgs universitet?
De verkar politiskt. De debatterar. De gräver där de står, tar strid just på sitt eget område, det vill säga universitetet.
Men inte ens en politisk handling som uppfyller Johanssons egna kriterier duger.
Han lyfter fram fyra argument.
Det första: Rasismen är inte begränsad till universitetet! Hela EU vill ju stoppa invandringen! Varför håller ni på och tjafsar om just SD?
Nå, det är ju knappast någon djärv gissning att majoriteten av undertecknarna också är motståndare till rasism i allmänhet och till EU:s repressiva flyktingpolitik. Men just nu, just här (gräv där du står!) är det en SD-företrädare som bjudits in och de högerradikala partierna är den kraft som framför andra organiserar rasismen politiskt.
Det här handlar ju inte bara om Jomshof, SD och en enskild gästföreläsning, utan om en global rörelse som hotar den liberala demokratin och dess idé om mänskliga rättigheter.
Det andra: new public management är ett större problem. Alla dessa papper som stjäl tid och ork.
Det är möjligt. Men vad har det med saken att göra?
Det tredje: Ska vi i framtiden börja åsiktsregistrera och portförbjuda alla universitetsanställda som sympatiserar med SD? undrar Johansson i ett försök att sätta doktorshatt på en rejäl halmgubbe.
Ingen har ju ens antytt detta. SD-sympatisörer ska så klart ha samma lagliga rättigheter som alla andra. Det betyder inte att GU måste rulla ut röda mattan för partifunktionärerna.
Det fjärde argumentet är ganska vanligt i den här typen av debatter. Det är ”moralistiskt” att protestera och här finns ”en outtalad antidemokratisk grundtanke: den vill inte tala eller argumentera utan söker snarare, genom förbud och förebråelser, förhindra varje samtal”.
Där ser man. Den som använder sin demokratiska rätt att bedriva opinionsbildning, att demonstrera och protestera mot politiska motståndare är alltså antidemokrat. Det ställer i alla fall hela min demokratiförståelse på huvudet.
Låt mig bekänna: om det är moralistiskt att vilja upprätthålla vissa gränser för ett anständigt samhälle och en rimlig politisk debatt, så är jag gärna moralist. Jag vill inte leva i ett samhälle där människors rätt att inte bli särbehandlade på grund av sitt ursprung eller utseende varje dag angrips i yttrandefrihetens namn.
Men jag är rädd att vi är på väg åt det hållet, när de som protesterar mot ultranationalister och kulturrasister får löpa ett hårdare gatlopp i pressen än både högerradikalerna själva och de som är tysta inför normaliseringen av dem.
