Amanda Lind borde be om ursäkt
Det har skadat demokratin att öppna och fredliga vänstergrupper pekades ut som våldsbejakande
2015 brännmärktes fyra vänsterorganisationer som våldsbejakande av dåvarande samordnaren mot så kallad våldsbejakande extremism, Mona Sahlin.
Det skedde inte direkt i någon vänsterrevolutionär situation. Sedan 2009 hade den autonoma miljön stått för mycket lite våld mot personer och sedan 2014 knappt någon skadegörelse.
Att peka ut politiskt våldsamma Antifascistisk aktion och nu upplösta Revolutionära fronten var ganska okontroversiellt, även om det inte fanns skäl att klumpa samman dem med nazistiska och islamistiska terrorister, vilket man gjorde.
Mer tvivelaktigt var att namnge också Förbundet Allt åt alla och Syndikalistiska ungdomsförbundet som i stort sett aldrig använder våldsamma metoder. Men även dessa fick tusentals lärare, socialarbetare och andra kommunanställda nu lära sig att vara särskilt misstänksamma mot.
I flera år har staten inte bara försökt, utan vad värre är också i viss mån lyckats motverka fredliga organisationer och unga medborgares politiska engagemang
Redan då varnade många forskare för att jakten på politiska våldsverkare skulle kunna inkräkta på helt legitima organisationers verksamhet och dömde ut projektet som ”demokratifientligt”.
Ny forskning ger dem rätt. Staten har snarare skadat än skyddat demokratin.
Statsvetaren Jan Jämte och kriminologen Rune Ellefsen visar i en färsk studie, där de intervjuat 31 aktivister om hur de upplevt denna ”mjuka repression”, att den statliga stigmatiseringen skrämt aktivisterna och lagt hinder i vägen för organisationerna.
Flera intervjupersoner vittnar om att de blivit mer försiktiga med att berätta om sitt engagemang och att de oroar sig för vad brännmärkningen kan innebära för dem. Blir de och deras familjer måltavlor för nazistiska attacker? Kan de få jobb? Kommer de att övervakas? Denna försiktighet har på organisationsnivå förmodligen gjort det svårare att mobilisera och att rekrytera nya medlemmar.
För andra har självbilden som farlig revolutionär snarare stärkts. De slutna grupperna har ju inget behov av att framstå som harmlösa – tvärtom.
”Betecknandet tycks misslyckas med att avradikalisera den främsta måltavlan för repressiva åtgärder, det vill säga de mest militanta grupperna, och försvårar istället mobilisering för de grupper som sysslar med konventionella och utmanande protestformer”, sammanfattar forskarna.
Sedan uppdraget att bekämpa ”våldsbejakande extremism” förts över till Center mot våldsbejakande extremism, CVE, nämns inte längre Allt åt alla och Syndikalistiska ungdomsförbundet.
Men skadan är skedd: I flera år har staten inte bara försökt, utan vad värre är också i viss mån lyckats motverka fredliga organisationer och unga medborgares politiska engagemang.
Den bör nu nödtorftigt repareras, genom att demokratiminister Amanda Lind å statens vägnar ber om ursäkt för utpekandet och CVE tydligt uttalar att man inte betraktar organisationerna som ett samhällsproblem.
