De som hetsar om krig vill inte Sveriges bästa
Upprustning och kärnvapen är fel väg för Europa
Det har nu gått ett år sedan Sverige blev fullvärdig medlem i Nato.
Vi släpptes in den 7 mars 2024 efter en patetisk ansökningsprocess. Svenska politiker inte bara förnedrade sig själva inför despoter som Recep Tayyip Erdoğan utan ändrade också ivrigt svenska lagar för att passa in.
Vi krympte friheten, underminerade rättssäkerheten och inskränkte yttrandefriheten, något som skildrats sakligt av bland andra Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson i ”Högt över havet: Så övergav Sverige alliansfriheten” (Bonniers, 2024).
Våra politiker skrev för evigt in sig i historieböckerna som en skamlig samling makthavare utan principer.
Tolv månader senare är Natoprojektet havererat som trygghetsskapare och stabilt löfte om säkerhet. Kvar är en organisation beväpnad till tänderna, ledd av ett förlorat land med en nyckfull och fullkomligt livsfarlig ledare.
Nato är i dag en konstellation där ingen vet vem som går att lita på – och där allt det vi Natomotståndare varnat för tycks inträffa rekordsnabbt.
Det hindrar inte förespråkarna från att fortsätta berätta vad som måste göras framåt. Med en självsäkerhet lika grundmurad som omotiverad formulerar de nya idéer om upprustning i historiskt stor omfattning. Om ett helt nytt Europa och en dramatisk bestyckning av EU. Detta beskrivs som det bästa och framför allt enda sättet att säkra tryggheten i vår del av världen. Vi ska inte ens diskutera frågan och våra politiska skillnader längre, alla ska enas och släta över eventuella olikheter. Eftersom vi ju alla är européer. Vad det än innebär. Lita inte på dem.
När Donald Trump nu beter sig mot oss i den här delen av världen som USA brukar bete sig mot andra delar av världen får det mig att fundera.
Jag undrar om de som, likt Emmanuel Macron eller Friedrich Merz, börjat fantisera om att Europa ska skaffa massa nya kärnvapen för att bygga långsiktig fred och stabilitet, någonsin tänkt likadant om afrikanska länder eller länder i Mellanöstern? ”Bara de beväpnar sig mer och mer med allt dödligare vapen kommer vi alla kunna andas lite lättare.” Nej, jag undrar inte det på riktigt. För jag vet att vi, när vi blickar ut och bort, ser att världen inte blir bättre eller säkrare så. I alla fall ingen annanstans.
Jag vet att när vi använder hjärnan i stället för magkänslan så begriper vi bättre.
Då förstår vi att de kärnvapen vi skaffar i dag kan vara i händerna på franska Nationell Samling, tyska AfD och brittiska Reform UK i morgon. Annars har vi inte lärt oss något alls av Trumps uppdaterade utrikespolitik. Då är vi tyvärr dumma i huvudet.
Alla älskar att citera historikern Timothy Snyder numera. Särskilt bombliberaler till vänster och höger, såna som varit med och tagit Sverige in i Nato. Som tyckt att inskränkningarna av fri- och rättigheter varit motiverade. Som nu vill att vi utan att reflektera minsta lilla ska bygga ut det militära försvaret i rekordfart. De fattar det inte själva men en av portalparagraferna i Snyders argumentation måste läsas som att den handlar om just dem: ”Lyd inte i förväg. De totalitära krafterna får mycket av sin makt till skänks. I tider som dessa börjar individer föreställa sig vad en repressiv stat kan tänkas kräva, och sedan tillmötesgå dessa krav utan att ens ha blivit tillsagda. Du har redan gjort det, eller hur? Sluta. Denna föregripande lydnad visar despoterna vad som är möjligt och påskyndar ofriheten.”
Varje steg vi tagit bort från friheter och rättigheter, bort från den kritiska blicken på upprustningsfixeringen, är att lyda i förväg, att anpassa sig till en repressiv och auktoritär tid genom att ge upp det man vill försvara. Att beväpna sin framtida baneman.
Jag är inte pacifist på det sättet att jag är emot alla former av satsningar på försvaret eller negativ till idén om ett militärt försvar som sådant. Det militära stödet till Ukraina är i dag helt nödvändigt. Jag anser att Sverige måste vara rustat för väpnade angrepp: Vi har sedan ett antal år tillbaka påbörjat en oerhört omfattande militär upprustning. Delar av utrustningen har varit skrattretande daterad, med skidor som ser ut att höra 1950-talet till snarare än 2020-talet som ett av exemplen. Det är rimligt att köpa nytt, att bygga ut.
Men den kapprustning som nu kommer att bli Sveriges och Europas strategi tror jag inte för ett ögonblick kommer att göra oss säkrare. Jag har inte tagit del av några tillräckligt övertygande argument. Jag ser inte heller att det finns tydliga erfarenheter runt om på planeten för att eskalerande upprustning skänker fred och trygghet, eller för att stora militära insatser, vedergällningskrig eller förebyggande anfall skapar något som helst långsiktigt lugn.
När Sverige släpptes in i Nato sa statsminister Ulf Kristersson (M) att ”medlemskapet betyder att vi har kommit hem”. Det var inte sant då – och det är definitivt inte sant nu.
