Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Yngve, Inge

Jag satt på flickrummet med anarkism i blicken

Lumpen normaliserar det onormala – det går inte att greppa

Strax före jul skickade Plikt- och prövningsverket ut mönstringsunderlag till cirka 110 000 svenskar födda 2007.

När jag fick mönstringsformuläret kändes allting så retro. Den rena motviljan som uppstod i mig då var nämligen något som tillhörde …? En anarkist. 1968. Det dröjde inte länge innan jag satt på mitt flickrum med KPML(r)-glans i blicken (psykotisk) och en imaginär cigg dinglande mellan läpparna. På bred Kristina Lugn-dialekt hörde jag mig själv muttra ”jag skjuter av mig en tå om jag blir inkallad”, medan jag kaxigt ögnade igenom frågorna på datorskärmen framför mig, som att jag ägde ett riktigt gevär och en riktig KPML(r )-psykos.

Jag var arton, ingen hade någonsin tvingat mig till någonting i hela världen. Nu fanns plötsligt ett hot om gevär, skog, krig och att sova i tält i femton månader. Fast jag ju redan kommit in på folkis som lovade allt det där minus det riktiga kriget.

 

Mer än hälften av alla som svarar på mönstringsunderlaget i dag uppger att de inte kan eller vill göra lumpen, rapporterar Sveriges Radio. Jag vet inte varför det är så, om det är fler än jag som låtsas vara anarkister i en timme när de fyller i från ett till nio hur mycket de skulle kunna tänka sig att ligga i ett dike i tolv timmar och sikta med sitt gevär på ett träd. Jag vet bara att när jag tryckte i den ettan gjorde jag det inte av politiska skäl, även om det kanske såg ut så på min blick. Jag gjorde det inte för att jag var emot vapen och krig, inte heller för att jag hade en åsikt om Sverige. För mig var det begreppet abstrakt, tanken på att jag skulle kunna tänkas offra livet för vår nation såg ut så här: Ska jag dö för? Götaland? Död för ett stycke skog, inte för demokratin.

Det rörde inte upp så mycket känslor. Jag ville inte göra lumpen eftersom jag vägrade vara fast på ett ställe i femton månader utan egen vilja. Ett ställe som folk helst benämner som uppfostringsläger för stökiga killar.

Jag förstår så klart varför de måste kallas in, att det inte är på lek

Jag pratade med en sån stökig kille på en fest en gång. Han berättade hur de hade fått lära sig göra napalm i lumpen. Ja, napalm. Ett ord som inte direkt minskade mina retrokänslor. Befälet hade till och med deklarerat i slutet av lektionen att ”just den napalmen, den blev riktigt bra.” Som att allt var en lek? För freaks. Alltså, de tog bort det sjuka ur det där vapnet och la till ett genuint intresse. Som man alltid gör i krig, normaliserar det onormala. För mig var det svårt att greppa.

Tjugoåriga Alma tog sitt liv på grund av lumpen, utbildningen blev för mycket för henne. Det var inte information som fick mig att förstå mer. Döden blev inte mer närvarande och det belyste absolut inte det faktum som jag ju egentligen visste var sant - att värnplikten jobbade med värden som liv och död. Snarare försatte det systemets mekanismer i dunkel, precis som med napalmen var det för sjuk information för att kunna greppa. Allting jag får höra om den där platsen är på det sättet – vadå lära sig ladda ett vapen på tio sekunder? Vadå måla sitt ansikte i kamouflage? Varför smyger ni omkring i skogen och skjuter? Varför håller ni på med saker som tillhör dåtid? Varför leker ni?

 

I dag kommer fler behöva göra lumpen än när jag var arton, trots att de fyllt i ettan på formuläret. Jag förstår så klart varför de måste kallas in, att det inte är på lek, trots att jag vägrar skriva ut ord som ”säkerhetsläget” här. I praktiken är det dock som att någon lajvar gamla Sverige när jag hör om det. Tvånget är för rent, det hintar om samma sak som döden. Något absolut, utanför ens egen vilja. När jag fick mitt mönstringsbrev tänkte jag inte på det, jag vara bara en brat förklädd i anarkistblick. Förmodligen är det samma sak för 07:orna i dag. Jag unnar dem det, det borde få vara så. Men jag oroar mig också för hur ska de reagera när napalmen åker fram?

I själva verket: Ljudet, konsthallen och det offentliga

Ljudet, konsthallen och det offentliga
Ljudet, konsthallen och det offentliga
37:55