Du är statsminister nu Ulf, inte SD-lakej
Det är dags att erkänna att Nato-processen är ett monumentalt haveri
I våras genomförde rasisten Rasmus Paludan en koranbrännarturné i svenska förorter. Jippot marknadsfördes intensivt av den SD-nära sajten Samhällsnytt. Efter valet, när SD och Moderaterna vunnit, firade sverigedemokraten Kent Ekeroth och Samhällsnytts chefredaktör Simon Kristoffersson framgångarna med ett inlägg på Instagram där det konstaterades att kravallerna ”gjort sitt jobb”, det vill säga bidragit till valvinst.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, Sveriges bästa populist, hade också hakat på. Polisen borde ha skjutit skarpt, menade hon när kravaller förutsägbart uppstod: ”Varför har vi inte minst 100 skadade islamister?”, var hennes fråga.
Så ser handslaget ut för regeringen: de har tjänat på den rädsla och det muslimhat deras högerextrema flank piskar upp, samtidigt som de i offentligheten vill framstå som garanten för trygghet och säkerhet.
Det var därför parodiskt och bisarrt att se Ulf Kristerssons och Tobias Billströms presskonferens i veckan där de efter Paludans senaste koranbränning, denna gång utanför den turkiska ambassaden i Stockholm, uppmanade till lugn och sans och pratade om vikten av tolerans och respekt för andra religioner.
Denna gång kom inga kommentarer från Ebba Busch som efterlyste skottskadade islamister. Det var inte kul längre, när de upprörda muslimerna fanns i Turkiet och inte i Sverige, och protesterna hotade både Nato-medlemskapet och svensk export.
Det är som att Fredrik Malm låtsas inte förstå att SD är den högerflank man måste hålla rent emot
Jag undrade när jag lyssnade på presskonferensen: vem var den tänkta mottagaren till denna uppläxning? Jag kände mig personligen inte alls träffad, frågan är om Kent Ekeroth, Jimmie Åkessons gamla polare och i dag oppositionsråd i Dalarna, gjorde det. Eller Chang Frick, den av SD-kanalen Riks anlitade provokatören som denna gång betalat för Paludans demonstrationstillstånd? Kanske ska man se uppvisningen som en sorts inre monolog, Ulf Kristersson som vädjade till en valrörelseversion av sig själv eller Ebba Busch att inte göra sig beroende av islamofober och nättroll.
Liberalen Fredrik Malm gick dagen efter presskonferensen ut och sade att ”SD måste bryta med sin alternativmiljö” och påtalade vikten av att Jimmie Åkesson håller rent till höger. Man undrar vad Malm menar skulle hända annars? Det är i sammanhanget värt att påpeka att den nu avgångne ålafiskaren PM Nilsson var den som aktivt och under många år drev just denna linje: att internt i borgerligheten öppna för Sverigedemokraterna och externt hävda att de kan tämjas.
Som medborgare undrar man om man ska skratta eller gråta. Jag vet inte hur många reportage, granskningar och avslöjanden som gjorts de senaste åren om att SD absolut inte bryter med någonting, inte ”civiliseras” eller skärper sig. Och varför skulle de göra det? Om något så verkar det, som Expos Jonathan Leman konstaterat, som att partiet har blivit allt mindre intresserade av att upprätthålla rågången mot extremism i takt med att SD släppts in i värmen av borgerliga partier. Det är som att Fredrik Malm låtsas inte förstå att SD är den högerflank man måste hålla rent emot.
Vi har hamnat på en skamlig plats i politiken, en där inga principer gäller och där Sverige skämmer ut sig internationellt. Jimmie Åkesson spelar skickligt medierna genom att utmåla sig som en yttrandefrihetsriddare, detta samtidigt som vi vet att han kontrollerar en effektiv propagandamiljö som skrämmer oliktänkande och journalister till tystnad. När det gäller regeringen undrar jag om det vi ser nu är sprickorna i en i längden omöjlig konstellation, alternativet är fortsatta eftergifter till Åkesson som kommer att skada Sverige svårt.
När det gäller konflikten med Turkiet kan jag inte låta bli att tänka att detta kaos är en följd av den hafsiga Natoprocessen. De snabba, desperata besluten där inga invändningar hördes, där den journalistiska reflexen var följsamhet och där den som hade kritiska frågor utmålades som Putinlakej.
Ja, vi lever efter Rysslands invasion av Ukraina i en ny, mörk säkerhetspolitisk verklighet, men faktum är att Sveriges position i dag på många sätt känns mer utsatt, mer osäker än när dessa Natoförhandlingar inleddes. Varför skulle det gå så fort, varför skrev Sverige och Finland på ett luddigt terroristavtal med Turkiet som Erdoğan sedan till max kunde vantolka och utnyttja? Hur hamnade vi här, där vi blivit gisslan hos en islamistisk antidemokrat?
Det är dags att konstatera att den svenska Nato-processen är ett politiskt och diplomatiskt haveri
Som jag minns det lovade alla experter att processen skulle bli rekordsnabb, med USA som yttersta garant. Nu känns det allt mer om om Sverige har ansökt om medlemskap i Turkiet, vi bönar och ber en diktator att hjälpa oss och till och med Finland antyder att de funderar på att gå vidare i processen utan oss.
Jag kan inte säga att mitt förtroende för det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget, alltid så samstämmigt och säkert på sin sak, har stärkts. Det är beklämmande att läsa rapporterna från branschminglet Folk och försvar i Sälen, där alla självkritiska perspektiv helt verkar saknas och det ömsesidiga ryggklappandet bara fortgår. Vackert är det inte heller för min egen kår, som med några undantag rapporterade okritiskt om hur lätt och snabbt det skulle gå.
Man kan tycka vad man vill om själva medlemskapet, men jag tror att det är dags att konstatera att den svenska Nato-processen är ett politiskt och diplomatiskt haveri, där den förra regeringen gjorde stora misstag som Ulf Kristersson nu monumentalt förvärrat.
Det han behöver göra akut är att sparka sin principlöse och svage utrikesminister, och tydliggöra rågången mot Sverigedemokraterna i utrikespolitiken. Jag gissar att han inte kommer lyssna, men jag vädjar ändå. Du är statsminister nu, Ulf Kristersson, inte SD-lakej eller kulturkrigare.
