En cool katt tar priset
CORNELISSTIPENDIET Swinglegendaren Svante Thuresson får 750 000 kr: ”En rejäl klapp på huvudet”
En gåva från en död jubilar till en levande: Svante Thuresson har fått Cornelisstipendiet.
I augusti skulle Cornelis Vreeswijk ha fyllt åttio år. Svante Thuresson gjorde det i februari. Nu blir han 750 000 kronor rikare.
– Skattefritt! Men pengarna var faktiskt det sista jag funderade på när jag fick beskedet, säger Svante Thuresson när vi träffas på kafé Nero på Roslagsgatan mitt emot hans gamla skola, Norra real.
– Det var fint att bli uppmärksammad, en rejäl klapp på huvudet. Man är som en tennislirare – det är ju inte prispengarna de tänker på. De tänker på att de vann.
Svante Thuresson och Cornelis Vreeswijk stod sällan på samma scen. Men Svante producerade en av Cornelis skivor, Narrgnistor 2:
– Cornelis var som han var. Han kom till studion – jag hade fixat att han skulle lira med folk han kände och trivdes med, Rune Gustafsson på gitarr och Roman Dylag på bas. Så sjöng han in sina låtar, tände en cigarett och gick. Jag la på lite stråkar och en kör på några ställen så det skulle låta lite mer än bara Cornelis med komp. Och så mixade vi skivan. När allt var klart kom Cornelis till studion, satte sig, lyssnade, sa ”finemang”, tände en ny cigarett och gick. Det var allt.
När Cornelis slog igenom med Ballader och oförskämdheter 1964 hade Svante Thuresson hunnit vara professionell musiker i tio år.
– Mitt betyg i sång? Medelmåttigt. I början på höstterminen måste -alla provsjunga och då riskerade man att bli uttagen till gosskören. Vi brukade käka krita innan, för att låta hesa och slippa sitta och sjunga Uti vår hage hela terminen.
I stället tog han hand om trummorna i ett dixielandband med det utmanande namnet Whiskey bottle slickers.
Dixieland i Stockholm på femtiotalet var glad musik på blodigt allvar – samhällets blivande elit släppte loss med improviserad musik. Varje läroverk med självaktning hade minst en grupp finniga pojkar som försökte låta exakt som King Oliver och Kid Ory i New Orleans trettio år tidigare. Den stora majoriteten elever gick däremot i den åttaåriga folkskolan och fick nöja sig med ljudet av psalmsång och örfilar.
– Trummorna blev min räddning, säger Svante. Det var inte kul i plugget, jag visste inte vad jag skulle syssla med. Nu spelade vi på skoldanser varenda lördag och blev kända i hela västra Stockholm. Man blev uppmärksammad. Man blev någon. Men Christer Fryklöf, trombon, ville spela friare jazz:
– De stränga New Orleansreglerna gjorde att man inte kom så mycket längre. Jag spelade med Christers kvartett och hoppade av läroverket i stället för att gå om en klass. Jag hade förstående föräldrar som begrep att det inte var någon mening med att jag fortsatte plugga. Jag fick jobb som cykelbud på Pressbyrån på Norra Bantorget och kom snart på att om jag cyklade i rasande fart så kunde jag göra hela dagens skubb på två timmar och sedan sticka ner på Café Flamman på Vattugatan. Där fick man höra de nyaste plattorna som kommit över med Amerikabåtarna.
Första proffsjobbet för den sjuttonårige Svante Thuresson var en tremånadersturné runt de amerikanska militärbaserna i Europa med Sören Christensens band. Sedan tillbringade han flera år med den hårdsvängande tenorsaxofonisten Hacke Björksten. Hackes kvintett med Åke Persson på trombon blev husband på Nalen på Regeringsgatan:
– Hacke gillade att spela trummor ibland och då fick jag ställa mig och sjunga All of you.
Sitt första framträdande som sångare hade Svante Thuresson stökat undan redan som liten gosse i Vasastan.
– Jag stod på gården hemma på Frejgatan och sjöng Portvaktsvisan, en gammal kuplett med 38 verser. Tanterna kastade ner femöringar inslagna i papper, ungarna jublade och så gick vi och köpte kola.
Med Ernie Englund blev Svante sjungande trummis och i Swing sing seven ingick han i vokalgruppen The four hits.
– Swing sing seven, det var första gången jag spelade i en dansorkester som var mån om att nyansera, inte bara blåsa på och titta på klockan. Och en hel säsong hade vi Idrees Sulieman med oss på trumpet, det var kul!
– Jag började komma in i grammofonsvängen, var med och körade på inspelningarna. Lasse Bagge hade jag lärt känna på Nalen när han spelade piano med Carl-Henrik Norin. Det visade sig när vi satt och snackade i pauserna att vi båda gillade vokalgrupper som Hi-los och Four freshmen.
– Vi var med och sjöng bakgrund till Anita Lindblom på Sånt är livet 1961 och när hon skulle sjunga den på tv frågade producenten om vi inte kunde göra något själva. Jo, sa Lasse och skrev arr på I left my heart in San Francisco och Sleigh ride som Beppe Wolgers gjorde en svensk text till. Och – som det gick till på den tiden – en och en halv minut efter att vi sjungit låtarna på tv ringde Anders Burman och undrade när vi skulle spela in.
Gals and pals – sextiotalets stora svenska vokalgrupp – var född. De gjorde krogshower på Berns och Hamburger börs och sjöng ofta amerikanska melodier med svensk text av Beppe Wolgers:
– Beppe var så fin – så mysig och begåvad, snabb och professionell. Han gjorde inte översättningar egentligen utan egna sånger, med en egen story. Younger than springtime är hämtad ur musikalen South Pacific så man väntar sig någonting om palmer, brännande sol och kristallklart vatten. Men Beppes text heter Vinter i skärgården. Only trust your heart blev Vad jag åt som barn.
1964 sjöng Gals and pals i Gula hund på Chinateatern:
– Det var en peak i livet. För oss på scenen var allt lika nytt som för publiken. Och Hasse och Tage var svårslagna som arbetsgivare:
– På lördagarna körde vi dubbla föreställningar och det kunde vara jobbigt att ladda om. En eftermiddag när vi gick upp i logen efter första showen så låg det en sån där grå flygväska från SAS på varenda stol. I varje väska låg det en flygbiljett till London tur och retur, en serietidning på engelska, flygsjukepiller och ett svensk-engelskt lexikon. Då var det inte svårt att gå ner och sjunga igen.
Jazzvalser var på modet 1966 och Lill Lindfors och Svante vann den svenska Melodifestivalen med Nygammal vals, en klurig låt i haltande tretakt. Den kom tvåa i finalen i Luxemburg. Från och med nu var Svante Thuresson etablerad som soloartist.
På det svenska femtiotalet fanns det inga vattentäta skott mellan dansmusik och jazz, mellan underhållning och konst. Folkparkspubliken brukade dela sig i två grupper: grabbarna – det var mest grabbar – som stod still och lyssnade nedanför estraden och så dansparen längre bort. Nu, sextio år senare, fortsätter Svante Thuresson i samma tradition. Visor och schlager sjunger han med tydlig jazzdialekt, rytmiskt och tonsäkert. Texterna är han noga med: framför allt ska det stämma med fraseringen i musiken, men han vill också kunna svara för känslorna:
– Man kan väl inte stå och luras heller?
Att förvandla en sångtext från engelska till naturlig svenska är knepigare än vad det kan verka. Svenskans konsonanter är hårdare och framförandet blir lätt lite marschaktigt. Eller också går det åt andra hållet; det låter som om artisten sjunger på engelska fast orden är svenska.
Beppe Wolgers hade förmågan att skriva levande svenska till synkoperad musik och Svante Thuresson har förmågan att sjunga den:
– Mitt Beppeprogram, där jag sjunger hans texter och läser ur hans memoarer, är det roligaste jag gjort i hela mitt liv.
Även som solist har Svante Thuresson förblivit en ensemblemusiker. Han sjunger gärna duett: till exempel med Lisa Nilsson – ”sån timing, så bra” och Viktoria Tolstoy – ”ger tillbaka något nytt varenda kväll”:
– Jag har aldrig haft så mycket att göra som nu.
Till albumet Nya kickar skrev Svante nästan alla texterna. Han talar hellre väl om sina kollegor än om sig själv men vidgår motvilligt att han är nöjd med ett par av de egna texterna: Det är du som saknas och Johannesburg Hills. Nu, vid 80 års ålder, jobbar han mer än någonsin. Hur bär han sig åt för att få rösten att hålla?
– Jag bryr mig inte. Rösten är kvar. Jag håller min gamla tonarter, även när jag sjunger med storband. Det är roligare att sjunga nu.
Favoritsångare? Carmen McRae och Al Jarreau. Favorittrummis? Shelly Manne.
Drömprojekt?
– Det skulle vara kul att göra en riktigt bra krogshow en gång till, med bra textförfattare och kamrater man gillar att jobba med.
