Tala inte med mig om du inte bär trånga speedos
Strandmodets enda ärende: Att exponera manlig hud
Skaffa dig en strandanalys!
Under fyra veckor i juli närstuderar Aftonbladet Kultur fyra klassiska beachaccessoarer för varje strandraggare med självaktning.
Daddy, I’d love to fuck …
… eller: tala bara med mig om du har ett par trånga och glansiga badshorts av Speedo-modell.
Herrmodejournalistiken sträcker sig sällan högre eller längre än till ytterligare en debatt om huruvida killar får bära shorts i stan eller inte. Manlig hud är alltjämt haram.
Av det skälet är det mycket mer intressant att diskutera storleken på badbyxorna, och de bör naturligtvis vara väldigt små.
Medelhavets strandkultur har ju aldrig riktigt omfamnats av modeindustrin, utöver i några pliktskyldiga resortkollektioner ingen riktigt bryr sig om, eller populariserats som subkultur. Trots att Sydeuropa är hem till några av världens mest inflytelserika modehus har dess strandliv aldrig accepterats som god smak™. Stranden i Rimini anses alltjämt ”tacky”.
Men längs gränderna i Mykonos stad står fortfarande Speedo-automater utspridda, ifall någon skulle råkat glömma sin tajta badbyxa hemma. På grekiska eller spanska strandorter är bilden av manlighet som bekant rätt långt ifrån Celinés minimalism eller Rei Kawakubos knasigheter. Strandmodets enda ärende: Att exponera manlig hud.
Speedon blev i stället arbetarklassolympiernas och de solbrända playboysens val. I resten av världen blev badbyxor i stället oftast synonymt med något alldeles för långt och gräsligt mönstrat. Jag är inte helt säker på varför, men något säger mig att felet är USA:s.
Det värsta en kille kan vara är alltjämt följande: För mycket. För vågad. För feminin.
Den förkrympta herrbadbyxan dök upp för första gången under 1950-talet, även om märket Speedo grundades i Australien nästan ett halvsekel tidigare.
Plagget var radikalt: På Bondi Beach i Sydney arresterades män av polis för osedlighet när de bar de nya, och än så länge okända, minitrunksen offentligt. De friades efter att en domare fastslagit att inget pubeshår hade visats. På 60- och 70-talet spred Speedos produkter globalt. Vid OS 1968 i Mexico City bars märket av 27 av 29 guldmedaljörer. Speedos blev simningens motsvarighet till golfens Ralph Lauren, men utan den sistnämndes kulturella ambassadörspass.
Nu syns tecken på att något är på väg att hända:
Det svenska modemärket Lazoschmidl har i tio år försökt fånga medelhavets insmorda queerkultur och gjort den till själva kärnan i sin design. Our Legacy, som nyligen fått den globala lyxjätten LVMH som minoritetsägare, lanserade i våras en egen modell av speedos, tillsammans med italienska Emporio Armani.
I Dolce & Gabbanas kampanj för parfymen Light Blue syns Theo James i mycket tajta vita badbyxor. Både brittiska Wales Bonner och amerikanska Bode visar förkrympta badbyxor den här säsongen.
Vi lever dock fortfarande i ett land där människor förlorar jobbet på grund av att de i samtycke skickat kukbilder till varandra. Det värsta en kille kan vara är alltjämt följande: För mycket. För vågad. För feminin. Alltså, enkelt uttryckt: för bögig.
