Fegisarnas fred
År 2014 står årsdagarna som spön i backen: skotten i Sarajevo, Shakespeare, Seinfeld.
I dagarna har det gått tvåhundra år sedan Sveriges senaste riktiga krig: fälttåget mot Norge 1814. Den 29 juli steg den svenska invasionsstyrkan i land på Hvaleröarna i Östfold. På tre veckor var kriget över och unionen ett faktum (fram till 1905).
Kronprins Bernadotte hade fått Norge i present av Europas stormakter, som tack för att Sverige gick med i alliansen som krigade mot Napoleon. Men det norska folket var inte riktigt med på noterna.
Om det hade funnits ledarskribenter år 1814 är det lätt att föreställa sig rubrikerna i Stockholmstidningarna:
”Förintande slag mot de norska separatisterna!”
”Tack Sverige! Folket hyllar befriarna från den danska diktaturen!”
”Karl XIII anklagar: Danmark ligger bakom!”
”Norges hoprafsade skaror – till största delen yrkesförbrytare och alkoholister – flyr i vild panik!”
Så kom dråpslaget: tvåhundra år av fred för Sveriges del. Tvåhundra tunga år för dem som drömmer om blodiga lagrar åt andras söner. Sverige missade de dansk-tyska krigen 1848 och 1864. Vi hann inte gå med i Krimkriget förrän de svekfulla ryssarna slöt fred. Vi fick aldrig visa vad vi kunde i de båda världskrigen. Och vår nuvarande utbildningsminister major Björklund fick inte vara med och ockupera Irak 2003 fast han så gärna ville.
Förgäves skaldade landshövding Wennerberg:
”Hur länge skall i Norden
den döda fred bestå?
Skall snart ej höras orden:
I gossar blå, gån på!”
Vad har hänt med det svenska prästerskapet? År 1905 stod det i predikstolen och krävde krig mot de norska upprorsmakarna. År 2014 står det i Kyrkans tidning att var fjärde präst tänker rösta på de pacifistiska stjärtmesarna i Miljöpartiet.
Sven Hedin hade läget klart för sig: Norge planerade att slå sig ihop med Ryssland och återerövra Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Därför satt Sveriges generalstabschef Bildt år 1910 i Berlin och planerade ett anfall på Ryssland tillsammans med sin tyska kollega von Moltke. Sen kom liberaler och socialdemokrater och förstörde alltihop. Det blev inget fälttåg över Torne älv.
I tvåhundra år har militär och ledarskribenter erbjudit den svenska allmogen hjältedöden men allmogen har avböjt.
”Jävla skitprat” sa Per Albin 1940, när försvarsstabschef Rappe ville skicka den svenska armén mot Petrozavodsk för att upprepa Karl XII:s bragd vid Narva.
Om vi låter oss styras av den sortens ryggradslösa politiker är det fara värt att freden får bestå i hundra år till.
NÄSTA VECKA: Ann-Charlott Altstadt
