Kultur

Jag sågade Norén – då hörde han av sig

Nu när han är död måste vi fortsätta vara sanna

Av: 

Lidija Praizovic

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Min mamma ringer mitt i vardagsrutinerna av läsande, skrivande och zoomande, överlevnad och barnomsorg, och säger att Lars Norén dött. Visst kände jag honom? Har jag inte nämnt att han var vänlig mot mig?

Först på kvällen när lampan släckts, godnattvisor sjungits och barnen somnat drabbar Noréns död mig. Att han aldrig mer kommer att skicka ett stöttande mejl. Det har ju betytt så mycket.

Jag vill så gärna skriva något, några ord om honom, några ord till honom, som också kommer att sparas i arkiven tillsammans med alla de äldre och mer etablerade kollegornas minnesord, men är rädd för att det ska bli självförhärligande. Norén hatade ju det självförhärligande.


Den första bok jag läste av Norén var diktsamlingen Stupor. Nobody knows you when you're down and out. Den hittade jag på en litteraturlista på kursen Vansinnets litteratur när jag var i 20-årsåldern. Jag tyckte om den, men på den tiden var det viktigare för mig att inte liera mig med vita heterosexuella män från borgerligheten. Norén representerade ju själva den Etablerade Normen.

Sen läste jag pjäserna Natten är dagens mor, Kaos är granne med gud och Personkrets 3:1 som gjorde intryck. Men när jag själv till slut skrev en text som blev uppmärksammad sågade jag Norén. Kallade honom för ”gubbe” och deklarerade att jag minsann inte ville skriva som han.

I stället för att bli kränkt kontaktade han mig strax därefter med en förfrågan om vi skulle träffas. Han sammanförde mig och dramatikern Dimen Abdulla över en kopp té. Ingen av oss hade då ännu debuterat som dramatiker. Han ville höra vad vi hade för tankar och idéer om teater. Om vi fick helt fria händer, vad skulle vi då vilja göra? Jag minns att vi babblade på om sprutande orgasmer live på scen och pratade skit om kulturblattar som bara hade intima kärleksrelationer med vita svenskar (det här var 2013). Han lyssnade uppmärksamt och sa att han ville erbjuda oss en plattform där vi kunde experimentera med teaterkonsten.

Detta blev aldrig av. Jag vet inte varför. Själv saknade jag på den tiden fokus.

Jag träffade aldrig mer Norén.


Något år senare hörde han dock av sig och frågade om han fick skriva om mig i sin dagbok som skulle publiceras. Jag sa att det gick bra, han fick skriva vad han ville, jag behövde inte läsa och godkänna. Han skickade ändå ett stycke och bad mig bekräfta att han hade återgivit mina ord korrekt, inte feltolkat något.

På grund av stressen som alltid förföljer mig har jag sen aldrig lyckats ta mig an hans tjocka dagböcker.

Jag blev intresserad av hans pjäs Sju tre där han satte grovt kriminella nazister på scen och började förstå vidden av hur orädd, kontroversiell och ja, problematisk han faktiskt var.

Lars Norén fortsatte mejla nån gång då och då. Ofta när jag hamnat i konflikt med uppburna kotterier inom den svenska kultureliten och de ideologiska rörelser som kräver renhet och lojalitet har jag kunnat hitta ett uppmuntrande mejl i inkorgen.

Jag svarade kort och artigt, men förstod han ändå hur viktiga de var för mig?


Det senaste mejlet är från 27 maj 2020, i och med den debatt som blossade upp på kultursidorna efter poeten Yahya Hassans allt för tidiga bortgång. Norén skrev då till mig: ”Jag kommer alltid att stödja dig. Din samhällsanalys, moral, klasskänsla och ditt mod är ovärderligt. Jag för ibland ett tyst samtal med dig, i ljuset från det du skrev om din mor. / Lars”

Nu är både Lars Norén och Yahya Hassan borta och för att det svenska kulturklimatet inte ska förfalla i något färglöst, syrefattigt och antiintellektuellt måste vi fortsätta vara sanna.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Hans gärning går inte att sammanfatta

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Lars Norén

Minnesord

Yahya Hassan

Litteratur