Försoning är ett hopplöst löfte

Det är med sakpolitik Joe Biden kan visa resultat – enighet kommer aldrig att uppnås

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Joe Biden, här med hustrun Jill, svors på onsdagen in som USA:s 46:e president.
Foto: AP
Joe Biden, här med hustrun Jill, svors på onsdagen in som USA:s 46:e president.

KULTUR

Man kanske inte mår riktigt bra, på sikt, av att betrakta sig självt som världens bästa land.

Vad är annars förklaringen till de hutlösa humörsvängningar som präglar USA:s väljare? Barack Obama hade aldrig kunnat bli president om han inte varit så magnifikt olik George W. Bush. Donald Trump hade inte tagit sig halvvägs igenom en republikansk primärvalrörelse om det inte varit för det utbredda hatet mot allt det Obama representerade.

Och var hade Joe Biden varit idag utan Trump?

Pendeln bara svänger och svänger, och varje ny president är mer och mer sin företrädares motsats. Svängningarna går dessutom allt snabbare. Jag undrar hur vanligt det blir framöver att en president lyckas behålla makten i åtta hela år.

Till att börja med är Kamala Harris vid det här laget det demokratiska partiets ohotade superstjärna, och det är inte säkert att Biden vill sitta ens hela mandatperioden ut; det enda som skulle underlätta mer för Harris 2024 än att vara vicepresident vore om Biden avgick något år dessförinnan.

Men annat än bara lynnighet och otålighet är i görningen. Från och med att republikanerna la märke till Sarah Palins chockerande dragningskraft bland stora väljarsjok har man varit det arga, stridslystna partiet. Demokraterna har svarat med att vara … sansade.

President Biden – och vilken lättnad det ändå är att äntligen få skriva de orden – president Biden släpade i sitt installationstal den traditionen längre än någonsin. Mycket av det han sa var förstås vettigt och hedervärt. Det var ett i alla bemärkelser anständigt tal.

Tyvärr, kanske jag ska tillägga. För det finns ett stort, stort problem här. Om man själv lovar att ena ett land, samtidigt som motståndarna lovar att stoppa invandringen, sänka skatterna eller skicka fler i fängelse, då blir det lätt så att väljarna noterar att ens egna löften aldrig går i uppfyllelse medan motståndarnas faktiskt, mellan varven, gör det. Fråga bara Obama, som i två valrörelser och två installationstal lovade att ena och läka USA i kraft av sin egen måttfullhet.

Obama var naturligtvis dömd att misslyckas med den bedriften. Biden, som var hans vicepresident, borde ha lärt sig bättre än att bara vädja till folks förnuft och hederlighet. 74 miljoner människor röstade på Trump – detta efter att ha sett honom ha makten i fyra år. Biden pratar som om merparten av dessa 74 miljoner skulle gå att resonera med, kanske till och med vinna över till det egna lägret. Det är en lika vansinnig som meningslös strategi.

En sak har de nämligen rätt i, fascistväljarna: folk har inte så förbannat mycket gemensamt, när allt kommer omkring

Enligt olika undersökningar, även sådana som genomförts efter att högerextrema terrorister på Trumps uppmaning stormade Kapitolium, tror ungefär hälften av de republikanska väljarna att Biden vann valet genom utbrett fusk. De påstår sig alltså svälja en befängd lögn. Då finns det två alternativ: antingen menar de det de säger, eller så säger de det på rent trots, för att jävlas. Ingetdera tyder på att de låter sig charmas av högstämda tal om hur mycket alla amerikaner egentligen har gemensamt.

En sak har de nämligen rätt i, fascistväljarna: folk har inte så förbannat mycket gemensamt, när allt kommer omkring. Ta en svart servitris på väg att vräkas för att hennes enda heltidsjobb inte räcker till hyran. Ta en vit man som har råd och tid att – oavlönat, i sin egen bil, med egna skjutvapen – patrullera gränsen till Mexiko för att skjuta första bästa människa som försöker skaffa sig en bättre liv. Vad har de gemensamt? De lever på varsin planet.

Det är den dåliga nyheten. Den goda nyheten, som Biden tycks ha missat, är att en majoritet av USA:s befolkning tycker som han. Hillary Clinton fick nästan tre miljoner fler röster än Trump, Biden sju miljoner fler. Det har sina demografiska förklaringar, men också sina sakpolitiska.

En övervikt av amerikanska väljare vill faktiskt ha en kraftigt utbyggd sjukförsäkring, en väg till medborgarskap för skötsamma illegala invandrare, strängare vapenlagar, högre skatt för välbeställda, ett slut på manipuleringen av valdistriktens utformning, ett slut på polisens övervåld mot svarta och andra minoriteter, betald föräldraledighet och utbyggd barnomsorg, med mycket mera.

Det man ska göra är att tala om vilken politik man tänker föra, sedan föra den politiken och slutligen gå till val på att man har lyckats infria sina löften

Sedan 2004 har ingen republikansk presidentkandidat – ingen – lyckats skrapa ihop fler röster än sin demokratiska motståndare. (Däremot har republikanerna i kongressen kunnat blockera mängder av progressiva förslag, eftersom minoriteters och storstadsbors röster diskrimineras i enlighet med den gamla vanliga amerikanska maktdelningsfrenesin.)

Någonstans får man inse att det man ska göra när man just vunnit ett val inte är att slösa tid och medvind på att prata om försoning, ett tillstånd lika omöjligt att mäta som det är att nå. Det man ska göra är att tala om vilken politik man tänker föra, sedan föra den politiken och slutligen gå till val på att man har lyckats infria sina löften. Så gör högern över hela världen och jag fattar inte varför vänstern på senare årtionden har så svårt att göra detsamma.

Jag hoppas att Joe Biden vill förändra USA. Hans tal var tyvärr bara en enda lång honnör till ett land som aldrig har funnits.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.