”Förr bars du alltid hem, nu bärs du äntligt bort”

När de döda tar till orda: eleganta epigram och grova gravdikter

Det skulle inte bli nån bra antologi om vi samlade alla verser som brukar användas i dödsannonserna. Inför döden griper vi efter enkla tecken och formler. Nästan aldrig ett porträtt eller en personlig utsaga. Fjärran är till exempel poeten John Donne som för 400 år sen formgav sitt eget epitafium – ett självporträtt i liksvepning.

Men de döda har sin egen litterära genre som är mer än tvåtusen år gammal. Jag tänker på de korta epigram som sammanfattade ett människoöde, ofta i jagform.


Tre exempel från senare tider. Anna Maria Lenngren skojade rejält med genren i några dikter, till exempel dessa minnesord över suputen Cornelius Tratt. Vi befinner oss ungefär i Bellmans tid, och man kan konstatera att humorn var vanligare i Lenngrens 1700-tal än i vår samtida poesi. ”Äntligt” betyder ”till slut”:

”Cornelius Tratt är död – en liten rödlätt man,

gick gärna i syrtut – igår begravdes han.

Jag kistan såg och processionen

och gjorde denna reflexionen:

Bror Tratt, du levde glatt och kort.

förr bars du alltid hem, nu bärs du äntligt bort.”


På 1930-talet var Olof Lagercrantz betydligt allvarligare och lät Agnes Charlotta ta till orda från sin ovårdade gravplats:

”Ingen vårdar min grav

och ingen minns mig gärna

aldrig i dödsrikets natt

når mig en levande röst

En gång var jag en liten tös

med hårdflätad kringla

en vid var öra och stod

tyst i sängkammardörrn

solen sken in på blommig tapet

och barnsligt betagen

såg jag i spegeln min mor

leende kamma sitt hår”

Lagercrantz använder ett av epigrammets klassiska versmått – elegiskt distikon. Dikten är gammeldags borgerlig i ton och miljö. Men den har ett oberättat tomrum i sig, en nästan kosmisk tragik som gör den till en klassiker. Kanske kan man ge ett råd till poeter: ju mer du förtiger desto starkare blir din dikt.


En avdelning i T S Eliots Det öde landet ber oss minnas en sjöman från antiken, och då närmar vi oss den här diktformens källor. Översättningen är förstås gjord av Karin Boye och Eric Mesterton:

”Phlebas feniciern, död sedan fjorton

dar,

glömde måsarnas skrik, och havets

tunga dyning,

och vinst och förlust.

En djuphavsström

Sög viskande köttet av hans ben. När

han steg och sjönk

levde han om igen sin mogna ålder och

ungdom,

tills han drogs in i virveln.

Hedning eller jude,

du som vrider om ratten och vänder

dig mot vinden,

minns Phlebas, som en gång var högrest och vacker som du.”

Dikten heter Döden genom vatten, och att skriva minnesverser över drunknade sjömän var mycket vanligt i antiken. Det visste Eliot förstås. Han kunde nog inte ha tagit jobb som svensk kommunpoet 2021; han vistades i den djupa litteraturhistorien. Han letade material i alla tider när han skrev om känslan av tomhet efter första världskriget.


I den grekiska världen ristade man in verser på gravstenar och statysocklar. Versmåtten gjorde dem lätta att minnas, och det blev en lite folkligare poesigenre.

”Den grekiska antologin” innehöll inte bara gravskrifter utan många olika sorters epigram. Kända och okända poeter samsades i de sexton böckerna

När biblioteket i Alexandria grundades tog man snart itu med att samla in dessa minnesverser och andra korta dikter, och flera antologier ställdes samman. Antologiidén var mycket seglivad.

Den ”definitiva” versionen av det som brukar kallas för ”Den grekiska antologin” kom till i det bysantinska riket ungefär år 1000 e Kr. Då omfattade den texter på grekiska från ett och ett halvt årtusende. Under renässansen kom den i tryck för första gången, och sedan dess har den haft ett enormt inflytande på västerländsk poesi ända fram till i dag.

”Den grekiska antologin” innehöll inte bara gravskrifter utan många olika sorters epigram. Kända och okända poeter samsades i de sexton böckerna. Det rörde sig om cirka 2 600 dikter. Gott om snusk finns där också, vilket har ställt till det ibland för översättarna.


Men inte för Gideon Nesbit i Epigrams from the greek anthology från 2020, den första översättningen till engelska på kanske ett sekel. Nesbit är mycket lärd, både pedagogisk och rolig. Hans tolkningar är utmärkta. På svenska är det dock mycket sparsamt med översättningar från antologin.

Det mest kända verket som inspirerats av ”Den grekiska antologin” är amerikanen Edgar Lee Masters Spoon River anthology från 1915 (fint översatt till svenska av Thomas Warburton). Där låter han de döda på en kyrkogård i Mellanvästern berätta om sina liv i första person. Jag kan tänka mig, men jag har inga bevis, att Stig Sjödin hade läst den när han porträtterade sina (högst levande) arbetare i Sotfragment från 1949.


”Spoon River” är den direkta förebilden för Börje Lindström i hans bok På kyrkogården i södra Lappland från 2020. Precis som Masters placerar han sin kyrkogård långt från storstäder och kulturella centra. Bygden är avfolkad och vattenreglerad och åsidosatt, men människorna under jorden har ännu inte riktigt tystnat. Kyrkokören är nerlagd, men Börje Lindström fångar upp dess röster och vidarebefordrar dem till oss läsare. Det är lyhört och vackert gjort. Och bra dikt behöver ju inte vara originell för att nå fram.

De döda blir något annat och mera än tecken och formler i de gamla epigrammen och hos Börje Lindström. De får liv. Birgitta Dahlbergs röst låter så här:

”Men mest av allt

saknar jag doften av nysnö

när jag gick ut på förstubron

medan ungarna skrek

och gubben satt full framför TV:n.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.