Sann historia om flykt känns som fantasy
Bara ibland känner jag igen det flyktingfientliga Europa i ”The Swimmers”
Mellan Turkiet och Grekland sitter arton migranter i en gummibåt gjord för en tredjedel så många.
Motorn går sönder, mitt på öppet hav. De är på väg att drunkna, likt så många andra innan dem gjort på den livsfarliga flyktresan. Men den här dagen sitter två syriska proffssimmare i båten.
De är systrar. När båten börjar ta in vatten hoppar de ner i Medelhavet. Tre och en halv timme simmar de, med varsitt rep knutet mellan sig själva och båten, och lyckas rädda samtliga passagerare från att drunkna.
När Yusra och Sarah Mardinis livsöden skildras i Netflixfilmen The Swimmers har det gått sju år sedan de kom fram till Tyskland.
Ett år efter deras livs viktigaste simtur åkte Yusra Mardini till OS i Rio för att tävla i hundra meter frisim. Det är en på alla sätt spektakulär berättelse i sin ovanlighet.
Ovanlig, inte för att systrarna simmar på världsnivå, utan för att Europas länder förvägrar människor på flykt lyckliga slut.
När jag tittar på filmen förstår jag inte först att den baseras på en verklig historia. Visserligen berättas om hur systrarna förlorar sina pengar och lyssnar till rasistiska glåpord. Hur de är på väg att dö och utsättas för övergrepp. Men det otroliga i skildringen är att flykten ändå leder systrarna mot en hoppfullare framtid.
Den förljugna nyliberala idén om att varje människa kan få ett lyckligt slut känns numera som en utdöd trop. Den fungerar inte ens som berättelse längre, i ett Europa som inte bara omöjliggör ett lyckligt slut, utan dessutom har förkastat idén om att flykten ska ta slut överhuvudtaget.
Nyligen kom det glädjande beskedet att kvinnor från Afghanistan räknas som skyddsvärda i Sverige. Samtidigt riskerar pojkar och män att utvisas till samma land. De få personer som passerar nålsögat när asylrätten nu monterats ned får tillfälliga uppehållstillstånd. Några få års trygghet innan de återigen måste söka skydd på nytt.
Bara på en sådan människofientlig plats kan en berättelse om en syrisk flickas simintresse kännas som en fantasyfilm.
Jag förstod till slut att det var en sann historia, när jag i eftertexterna fick reda på vad som hänt med storasystern – Sarah Mardini. Hon åkte tillbaka till Lesbos som aktivist för att hjälpa andra människor på flykt. Där blev hon, tillsammans med andra hjälparbetare, gripen för människosmuggling. Sarah Mardini satt häktad i 106 dagar innan hon blev släppt.
Där var det Europa jag kände igen – en kontinent som försöker övertala oss om att vissa människor har mer rätt att vara här än andra. Där solidaritet betraktas som så farlig att den kriminaliseras.
Det är naturligtvis inte historien om simmerskorna som är mest osannolik. Det märkliga är att de behövde simma överhuvudtaget. De borde ha fått flyga över i säkerhet. Alla människor på flykt borde borde flygas hit och få uppehälle. Men den förda politiken har tappat all kontakt med verkligheten.
