The show must go on – line
Exhibitionism och varumärkesbyggande när scenkonstnärer tvingas ut på nätet – men också rent guld
Så här års brukar teaterpremiärerna dugga tätt. Men nu är allt annorlunda.
Mitt i högsäsongen tvingas teatrarna stänga på grund av pandemin och ett oräkneligt antal möten mellan publik och scenkonst kommer aldrig att äga rum. Detta samtidigt som vårt behov av gemenskap, tröst och stärkande kulturupplevelser är större än någonsin. Forskning har faktiskt visat hur våra hjärtslag synkroniseras när vi tillsammans ser på teater. Det ger en fingervisning om hur känslor och energier uppstår och sprids mellan oss flockdjur när vi samlas och upplever konst i grupp.
Symboliken i en tom teater är verkligen tragisk. Den flyktiga teaterkonsten existerar ju bara i mötet med publiken och när ingen vandrar på de tiljor som föreställa världen är det som en metafor för självaste apokalypsen.
Men viss lindring finns ändå digitalt för den som får teaterabstinens i karantänen. Även om teater på bildskärm eller i podcastformat givetvis inte är samma sak som en levande föreställning.
Det är dock inte det lättaste att hitta kvalitet och välja vad man ska se när en hel teatervärld ställer om sig och låter en flod av digitala åtbörder strömma fritt via nätet.
Att hela denna uppmärksamhetstörstande yrkeskår dessutom blev sysslolös samtidigt, och genast började söka utlopp för sin kliande kreativitet och sitt skriande behov av publik via internet, gör det inte heller lättare att vaska fram guldkornen. Mycket av det som nu produceras av artister i karantän är att betrakta som helt vanligt, digitalt varumärkesbyggande och skiljer sig inte särskilt mycket från andra exhibitionisters verksamhet på det helt vanliga internet.
Med Strindbergs bevingade ord kan man välvilligt beskriva majoriteten av senaste veckans uppsving för nyproducerade, digitala alster som ”en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”.
Men det blir också tydligt att professionella aktörer har ett visst övertag mot nätkulturens många amatörer, och här och där blir det faktiskt riktigt bra.
Förra veckan började Kulturhuset stadsteaterns medarbetare göra dagliga videohälsningar hemifrån karantänen, med blandat resultat. Men när Soppteatern sänder live via Facebook från Albin Flinkas kök blir det så trevligt att det vore synd att kalla det substitut.
När han och soppteaterchefen Sara Jangfeldt tolkar Jaques Brel och Dorothy Parker till Fredrik Meyers piano bryts isoleringen en stund, för både aktörer och publik.
I lördags såg jag Gycklargruppen Trix köra en halvtimmes livesänt karantänspektakel från en tom teater i Västerås. Deras direkta tilltal och väl inrepeterade jongleringsnummer med knivar och eld funkar utmärkt på nätet och direktsändningen får trots svajig teknisk kvalitet en engagerad, interagerande publik på över 400 tittare från olika delar av världen. Vilket nog får sägas vara en bedrift jämfört med vad landsortsgycklare normalt samlar per föreställning.
Möjligheten att nå ny publik hör till uppsidan av de digitala sändningarna, vilket flera av världens stora operahus redan tidigare har förstått. Många har vid det här laget redan upparbetade digitala kanaler där de regelbundet sänder föreställningar live och Kungliga Operan hade läskigt bra tajming när de lanserade sin nya playtjänst strax innan pandemin var ett faktum.
Nu bjuder flera teatrar och operahus på gratis inspelningar ur arkivet direkt hem till våra tv-soffor, vilket under den förra karantänhelgen gav mig möjligheten att se Polarpristagaren Anna Netrebko som Lucia di Lammermoor i en inspelning från The Metropolitan i New York 2009. Denna vecka är Wagnervecka på The Mets webb.
Förra helgen såg jag också Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens En folkefiende från 2012 i Jan Pappelbaums griffeltavlescenografi. Den var först ut i tyska Schaubühnes helt nya onlineprogram, där de lägger ut en inspelad föreställning varje dag klockan 18.
Inget ont som inte har något gott med sig, tänker jag när jag sitter och tittar i min ensamhet. För detta är föreställningar jag aldrig hade fått möjlighet att se annars.
Det är också imponerande hur hela teatervärlden samlar kraft och kompetens för att få ut teatern till publiken efter bästa förmåga under denna kris. Alla hjälps åt när alla sitter i samma båt.
I sociala medier samlas teaterarbetare från hela världen kring hashtaggen #TheShowMustGoOnline. Där fyndar jag också rent teaterguld på torsdagen, då skådespelaren och regissören Rob Myles spontant ihopdragna och helt briljanta karantänprojekt har livesänd premiär. Här gör en global ensemble bestående av isolerade skådespelare en dramatiserad läsning av Shakespeares The Two Gentlemen of Verona (Två herrar från Verona) via mötesverktyget Zoom.
Att de valde just den pjäsen har mindre att göra med den italienska staden som rimmar på corona än att initiativtagaren är svuren Shakespearian. Planen är att de ska göra en direktsänd läsning varje torsdag och beta av Shakespeares pjäser i kronologisk ordning, så länge karantänen pågår.
Cirka 5000 tittare såg den otroligt lyckade, tre timmar långa premiärsändningen live, som faktiskt kan sägas ha etablerat en ny genre. För det här blir något mer än en kollektiv läsning av repliker. De bryter sig igenom skärmens ”fjärde vägg” med spelglädje, enorm kompetens och fiffiga teaterlösningar. Som hur man exempelvis gör en kysscen när skådespelarna sitter vid varsin dator flera mil från varandra.
Nu har inspelningen av premiärföreställningen över 25 000 visningar på youtube och nästa uppsättning som äger rum ikväll klockan 20 blir The Taming of the Shrew (Så tuktas en argbigga).
Den tänker i alla fall inte jag missa.
Så om man ska se något positivt i denna märkliga tid så medförde krisen och övertygelsen om att the show must go on(line) tydligt att världens youtubers nu fått hård konkurrens av aktörer som har gedigen erfarenhet av att improvisera och leverera till sin publik och nu dessutom har hur mycket tid som helst framför sina webbkameror.
Shakespeare, som själv tvingades anpassa sig då hans The Globe Theatre regelmässigt stängde vid upprepade pestutbrott, hade säkerligen jublat åt möjligheten att nå publiken även i tid av smitta. Likaså åt möjligheten att kunna spela på den digitala hatten och samla in slantar från publiken i detta för kulturen ekonomiska krisläge.
