”Jag var livrädd för att lämna sektsamhället”
Kanadensiska författaren Miriam Toews växte upp i en sluten religiös församling
Kvinnor och barn våldtogs i sömnen i mennonitbyn i Bolivia.
I romanen ”Kvinnor som pratar” ger författaren Miriam Toews röst åt de drabbade.
Hon växte själv upp i en mennonitförsamling och blev förfärad – men inte överraskad – när hon läste om dådet.
– De här samhällena lyder under sina egna lagar, säger hon.
Dådet i Bolivia beskrevs med rubriker som ”Sektmedlemmarna våldtog 100 kvinnor”. Offren – vuxna kvinnor, äldre kvinnor, barn – sövdes alla med en drogsprej före attackerna under åren 2005–2009. De drabbade vaknade skadade, med blod i lakanen, rykten spreds om att demoner härjade. Sanningen uppdagades först när en kvinna vaknade till under en våldtäkt. I slutändan dömdes sju män – i åldern 18 till 45 år – till 25 års fängelse vardera för övergreppen.
”Strikta könsroller”
Kanadensiska författaren Miriam Toews kände väl till kvinnornas belägenhet. Hon är själv uppvuxen i en mennonitförsamling, anabaptister vars mest kända gren är amishfolket.
– I de mest strikta mennonitsamhällena har man levt väldigt traditionellt. Strikta könsroller, ett väldigt patriarkalt samhälle. De äldsta i kyrkan sätter reglerna, säger Miriam Toews, 57, över telefon.
Vad var det som grep dig med brotten i Bolivia och fick dig att skriva ”Kvinnor som pratar”?
– Det var fruktansvärt det som hände, jag blev förfärad. Samtidigt var jag inte särskilt överraskad. De här samhällena är så isolerade, de lyder under sina egna lagar, makten som männen har, allt det fysiska och sexuella våld som förekommer i såna här små slutna samhällen … Och det var svårt för kvinnorna i Bolivia att få upprättelse. De kunde inte tala språket i landet, de kunde inte söka rättslig hjälp, säger hon och fortsätter:
– Jag baserade kvinnorna i Kvinnor som pratar på verkliga kvinnor som jag känt, hur vi brukade prata, tjafsa, diskutera sinsemellan. Våra små rebelldrag mot kyrkans äldremän, som hade så stor makt över oss. Våra samtal var som terapistunder, även om det då inte fanns så mycket vi kunde göra för att ändra vår situation.
”Levt avstängda”
För kvinnorna i din roman verkar allt utanför byn vara okänd mark, vita fläckar på kartan. Var det så?
– I de mest ultratraditionella mennonitiska samhällena har det absolut varit så, de har levt avstängda från resten av världen. Möjligen besöker kvinnorna den närmaste stan tillsammans med maken eller sönerna, någon manlig ledsagare.
Miriam Toews hade precis gått ut gymnasiet när hon själv lämnade mennonitsamhället, berättar hon. Kraften att bryta sig loss fick hon från sin mamma Elvira som stått ut i församlingen – genom att som kvinna läsa på högskolan och arbeta.
”Hade hemlängtan”
Kände du dig fri när du flyttade därifrån?
– Jag kände inte den där euforin först. Jag var livrädd för att lämna. Det var absolut nödvändigt, men det var svårt, för jag hade bott i det mest konservativa, fundamentalistiskt religiösa samhället i landet, Steinbach, och flyttade till landets mest liberala stad, Montreal. Det var två extremer och det var överväldigande. Med tiden hittade jag vänner, fick ett jobb och så vidare. Men jag hade hemlängtan. Det tog lång tid för mig att känna mig hemma i världen.
– Det jag saknade mest var gemenskapen mellan kvinnorna, vårt umgänge var nästan som ett hemligt sällskap. När männen inte var där kunde vi bara umgås och ha roligt, vi behövde inte tänka på att passa upp på männen. Jag saknade kvinnornas humor och värme.
Svenskkoppling
Miriam Toews har minst sagt hittat sin plats i världen. Den prisbelönta författaren bor i Toronto och delar huslängan med partnern Erik, dottern med make, barnbarn, samt sin mamma.
Och snart blir Kvinnor som pratar storfilm. Glädjen hörs tydligt i rösten.
– Frances McDormand och Rooney Mara har stora roller. Kanadensiska Sarah Polley har regisserat och inspelningen är klar. Den får premiär någon gång i år, jag vet inte exakt när. Det ska bli fantastiskt att se den färdiga filmen, säger hon.
Mot slutet av intervjun ber Miriam Toews om ursäkt för att hon inte kunnat bjuda på några svenska artighetsfraser. Svenskkopplingen finns trots allt där
– partnern Eriks mamma kommer från Malmö.
– Jag kan tyvärr ingen svenska – utom de barnvisor som Erik har lärt mig, säger hon skrattande.
