Vindlande rollspel

Ulrika Stahre ser Anna Odells X&Y – roligast för de inblandade

Scen ur Anna Odells ”X&Y” som inleder Stockholms filmfestival i dag.

Stäng in några skådespelare i en jättestudio. Låt dem improvisera delar av din och din motspelares karaktärer. Bygg det mesta av karaktären på starka idéer om kön, sexualitet och åtrå. Du har en film. I kväll inviger den Stockholms filmfestival.

Anna Odells X&Y är experimentell till sin form, någonstans mellan Big brother och metateoretisk teater. Anna Odell och Mikael Persbrandt spelar sig själva, tillsammans med sex skådespelare som gestaltar varsina tre nivåer av personligheten – den yttre mediala bilden, den inre känsliga och den analytiska, intellektuella.

Transparensen, den öppna gränsen mellan fiktion och verklighet, spelat eller autentiskt, sant eller falskt, är fascinerande och utforskandet är på ett plan spännande. Roligt blir det när karaktärerna möter sin motsvarande nivå, eller sig själv. Och det vindlar när skådespelarna tycks gå ur sina roller, klagar på att manus aldrig kommer. När figuren Anna Odell, en successivt alltmer avskydd regissör, tycks tappa det helt.


Jag tänker på en annan film som visas just nu, Rekonstruktion Utøya. Också den bygger på en avskalad dekor och illusionsbrott. Vi vet att vi ser en film, att människorna agerar, men att det är en verklighet som är temat. Här är miljön en stor hangar, tejp på golvet skapar väggar och kustremsa, skådespelarna följer de överlevande ungdomarna i alla känslolägen. Rekonstruktionen går framåt. Rekonstruktion Utøya gestaltar tillit och process, medan X&Y blottlägger sprickor.

I X&Y finns inte rekonstruktion, men försök till dekonstruktion. Identiteten huggs i delar, och det är oklart om delarna egentligen kan komma samman – Persbrandts olika alter egon är mer samlade än Odells – eller om det helt enkelt är omöjligt.

Filmerna har mer än formen gemensamt: de är i sig gruppterapeutiska. Det var antagligen ett mycket givande projekt för de som var med, kanske rent av mer givande än för publiken. Och så kan det få vara, egentligen. Kanske är X&Y att jämföra inte med Big brother utan med ett ateljébesök.


Filmen inleds med Laurie Andersons Born, never asked: ”It was a large room./Full of people./All kinds./And they had all arrived at the same building at more or less the same time./And they were all free./And they were all asking themselves the same question:/What is behind that curtain?”

Hela filmen utspelar sig under det korta andetag som tas mellan sista ordet och den suggestiva melodi som drar i gång. Vi ska in bakom gardinen. Det är elegant. Det väcker förväntan. Kanske är det en fest vi är på. Eller är det bara livet?

”You were born./And so you’re free./So happy birthday.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.