Du kan inte rädda den som inte vill bli räddad

Vi lever i kultur där kvinnor förväntas frälsa män – men straffas när de försöker

Singersong-writern Mark Kozelek har blivit Metoo:ad – och plötsligt var en gräns passerad och skribenten Sofia Lilly Jönsson kunde inte förmå sig att lägga ut en spellista med honom.

Jag hade gjort en spellista för september. Klassisk musik varvad med låtar av singersong-writern Mark Kozelek i hans många transformationer som soloartist eller med Red House Painters och Sun Kil Moon.

Nu fick jag infallet att kolla upp vad han har pysslat med på sista tiden. Google hade svaret: Kozelek har Metoo:ats. Flera kvinnor berättar hur han onanerat framför dem och tjatat för att få ligga sked eller ha dåligt, egoistiskt sex.

Det är intressant med gränser. Plötsligt är en gräns passerad och man märkte inte när det hände för verkligheten har inte förändrats, det är ens egna gränser som har flyttats. För mig gick gränsen där.

De var så många kvinnor. Så samstämmiga. Jag tror dem. Mark Kozelek hade börjat undersöka vad han kan göra rättsligt, det vanliga nya sättet att tysta kvinnor som trotsar skammens självcensur. Jag tror dem också för det. De ville rädda honom. Han vill inte ens det själv.


Jag tror dem för att jag kunde höra det generiska försvaret från andra män som alltid väller fram i kommentarsfälten när sånt här händer och med sömngångarautomatik ifrågasätter offren för mäns dickery: vadå, han tvingade ju henne inte. Sa hon nej? Försökte hon gå därifrån? Det var ju inte olagligt.

I en artikel från 2015, ”Mark Kozelek and feminist guilt: Why I won’t boycott Sun Kil Moon”, diskuterar journalisten Rachel Brodsky vad som var känt om Kozeleks beteende då, att han ofta for ut mot sin publik i buffliga förolämpningar. Somliga tyckte att det var dags att sluta förlåta Kozelek för att han också, samtidigt, författade de skiraste, mest insiktsfulla sånger.

”Jag är inte färdig med Kozelek”, skrev Brodsky öppenhjärtigt. ”Jag har fullt upp med att undvika ögonkontakt med män på tunnelbanan som är mer omedelbara hot för mig. Kozeleks musik är en tröst i den här sexistiska världen.”

Jag förstår henne så väl. Man orkar inte med att män är svin. Man orkar inte det. Så man ser genom fingrarna och försöker se till det goda. Ända tills en dag en gräns har passerats.

Men plötslig förändring är synlighet på något som pågått under lång tid

Det här är en text om gränsförflyttningar.

I motsats till andra övertygades jag inte helt av porträttet av mannen i Kerstin Ekmans Löpa varg. Hans snabba omvändelse från skogsskövlare till fältbiolog kändes inte trovärdig, mer plakatkonst för Ekmans förvisso rimliga ekologiska ståndpunkt.

Ledaren för jaktlaget vill inte döda mer.

”Vi hade kalv kvar på tilldelningen så om jag fick se spår kunde jag ju hämta henne och släppa henne på det. Fast ville jag det? Det är fan så konstigt att inte veta vad man vill.”

Jag tyckte att författaren tvingade fram en osannolik karaktär ur Ulf – ulv – fjärran från den person han varit fram till dess.

Men plötslig förändring är synlighet på något som pågått under lång tid. Omärkligt har gränsen flyttats.


Trafikläraren står inför klassen med ungdomar och mig och föreläser om män och kvinnor. 95 procent av alla som dör i trafiken med alkohol i blodet är män. Män överskattar ofta sin förmåga som bilförare, kvinnor underskattar ofta sin. Trafikläraren säger till de kalviga tjejerna att de måste hindra sina killkompisar om de kör för fort eller har druckit. ”Lär oss!”

Med hela min livserfarenhet vet jag meningslösheten i detta. Lyssna på en morsa på stan: ingen kan rädda den som inte vill bli räddad. Allra minst kan förnumstiga kvinnor rädda toxiska män. Kvinnor överskattar ofta sin förmåga på det området.

På vår gård, för fyrtio år sedan. Jag har ett distinkt minne av att jag sitter på huk bredvid en kille på dagis och försöker få honom att inte dra vingarna av flugor. Eller stoppa i en burk. Minns inte. Nåt med insekter. Så tidigt vi lär oss vilka vi ska vara. Om det är viktigt för identiteten att vara hård så blir man det. Men förändring är möjlig.

En tanke kan vara att Gud blev man för att männen behöver det mest

Här finns en julbetraktelse.

Barnet som föddes i Betlehem var en pojke, en man. Man kan undra över orsaken till det – Gud gör ingenting av en slump. (Ibland tänker jag på den där vitsen där någon frågar Gud varför han inte sände en dotter i stället och Gud svarar lakoniskt: ”Ni lyssnade inte på henne …”)

En tanke kan vara att Gud blev man för att männen behöver det mest. Kyrkan menar ju inte främst att Jesus levde för tvåtusen år sedan utan att han lever nu. Att just en man föds in i världen och försonar människorna är nödvändigt. Ljuset tänds inuti mörkret. Löser upp det hårda inifrån.

Ulf upptäcker något i sig själv. Och jag kunde inte lägga ut spellistan.

Simul justus et peccator, på samma gång rättfärdig och syndare, så beskrev Luther människan. Där nånstans emellan balanserar allas våra liv. I dysfunktionella relationer kan det kantra i ett dualistiskt medberoende där den ena tror sig kunna styra den andra med sitt sätt att agera. I patriarkatet används kvinnan som mannens själsliga utombordsmotor, har skribenten Johan Persson i tidningen Flamman uttryckt det. Mannen svarar med att ömsom ligga sked och ömsom hata. Det hjälper ingen.


Jag tar fortfarande så mycket ansvar för saker jag inte kan påverka. Men jag har i alla fall förstått att jag formats i en kultur som vill göra mig till världens frälsare och sedan straffar mig när jag försöker. Jag sätter mig på huk bredvid mig själv och försöker lära mig att dra nya gränser. Att inte tro att jag kan rädda någon som inte vill bli räddad. Att inte bryta mot första budet: Inga gudar hava jämte mig.

Gammaltestamentligt maktspråk trodde jag förut. Nu förstår jag att det är ett skydd mot falska illusioner. Blanda inte samman människor med Gud. De kommer inte att frälsa dig. De kan inte. Jag kan inte.

En sorglig insikt? Ja, det är det. Men också det enda evangelium som löser medberoendets lag.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln