Sovjet skildrat från alzheimerns minne

Sasja Filipenkos roman är gripande men ojämn

Sasja Filipenko, 38, belarusisk romanförfattare, har på senare tid gjort sig bekant i Sverige, med en rad artiklar om tillståndet i Belarus.

Nu kommer också hans roman från 2017, Röda korset, ut på svenska. Det är en bitvis djupt gripande men också påtagligt ojämn berättelse som sträcker sig över hela det sovjetiska 1900-talet, och detta på blott 200 sidor.

Romanen börjar dock år 2001. Huvudpersonen Aleksandr har just flyttat till Minsk med sin dotter, efter att hustrun gått bort. I lägenheten intill bor Tatiana Aleksejevna, en åldrad kvinna som dras med alzheimer. Vänskap uppstår, och över åtskilliga koppar te får Aleksandr och läsaren ta del av hennes historia.


Som ung får hon arbete vid NKID eller Folkkommissariatet för utrikes ärenden, en sovjetisk myndighet som under andra världskriget skötte korrespondensen med Röda Korset rörande utbyte av krigsfångar. En dag dyker makens namn upp på en av listorna över sovjetiska soldater i tysk fångenskap, och hon inser att de båda svävar i den yttersta fara:

”Det hade utgått ett direktiv som stipulerade att familjerna till soldaterna som ­låtit sig tillfångatas i särskilda fall inte skulle dömas till femton års läger utan till arkebusering. Tatiana Aleksejevna arbetade på NKID. Hon var ett sådant fall.”


Mest av allt vill nog Röda korset vara ett porträtt av Sovjetstaten, och visst är det praktiskt att ha Aleksejevna på plats i dess byråkratiska och paranoida hjärta, med fri tillgång till diverse belysande handlingar. Dock blir det väl många skrivelser att traggla igenom, och det tycks mig problematiskt att så mycket i romanen underbyggs med dokument av oklart ursprung. Har Filipenko smugit in autentiska papper här och där, eller har han hittat på alltihop?

Här finns också en del lösa tåtar. Inledningsvis får vi till exempel veta att Aleksandr arbetar som fotbollsdomare, något som framstår som ett sjuhelvetes uppslag för den som i likhet med Filipenko vill leda in sin läsare i ett resonemang kring moral, brott och straff.

Men inte då. Korten och pipan far all världens väg.


Vidare ställer jag mig frågande till Aleksejevnas diagnos. Sjukdomen låter sig förstås läsas som en parallell till historiens glömska eller dylikt, men för att vara en person som lider av alzheimer visar hon sig minnas alldeles förträffligt. Inte minst besitter hon förmågan att erinra sig 60 år gamla dokument, ord för ord.

Nåväl. Hennes historia bränner sig ändå fram som en svetslåga genom romanens märkligheter och mindre lyckade partier, så läs Röda korset för all del.

Det är hon värd, Tatiana Aleksejevna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln