Så tuktas en gigant

Claes Wahlin om toppförfattarnas nytolkningar av Shakespeares klassiska verk

dog 23 april 1616 Det så kallade Cobbe-porträttet föreställer troligen William Shakespeare.

Efter att ha besökt Stratford-upon-Avon noterar Virginia Woolf i sin dagbok att ”allt där tycktes säga att detta var Shakespeare, här har han suttit, här har han gått, men ni hittar mig inte, inte i kött och blod. Han är frånvarande-närvarande på en och samma gång, svävar omkring dig, i blommorna, i den gamla hallen, omöjlig att nåla fast.”

Rollfigurerna är ofta så levande att de tycks ha ett eget liv utanför pjäserna. Främst kanske Lear, Hamlet eller Shylock. Likväl går det inte att flytta dem mellan pjäserna. Othellos svartsjuka får honom att lita på Iago, men tänk er Hamlet i Othellos ställe. Han skulle inte behöva många rader för att avslöja Iago. Och vad skulle Hamlet säga om Shylock? Skulle tidens antisemitism också vara Hamlets?

För två år sedan uppmärksammades Shakespeares 450-årsdag. Nu, nästan exakt samma datum, är det 400 år sedan han dog den 23 april 1616, 52 år gammal. Han var sedan länge en berömd man, men det är inget mot hans eftermäle. Det politiskt och socialt oroliga 1600-talet i England ledde till att teatrarna stängdes mellan 1642 och 1660.

När sedan två teaterkompanier i London fick kunglig licens för att åter spela teater, så hade den litterära smaken förändrats. Shakespeare betraktades som ett naturgeni, på trots mot den elisabetanska tidens överlastade språk. Nyklassicismen krävde en annan moralisk och språklig verkshöjd, liknelser och metaforer skulle hållas i strama tyglar.

Shakespeare spelades, men han redigerades. Alltför tragiska slut blir lyckliga. Romeo och Julia kunde få en extra akt med uppståndelse och bröllop, Lears Cordelia vaknade och blev gift. Man skrev också musik till pjäserna i allt större omfattning. Först i mitten av 1800-talet börjar man söka efter Shakespeares original, textederingen inleds. Detta hindrar inte Shakespeares inflytande. Han flyttar in i alla genrer; bildkonsten, operan, musiken, romanen, poesin, filmen, seriealbumet. Shakespeare bor överallt, närvarande, men frånvarande.

Förlaget Hogarths initiativ att låta åtta romanförfattare göra en omskrivning av varsin pjäs är alltså inget nytt. De två första publicerades i år och finns redan på svenska. Jeanette Wintersons omskrivning av En vintersaga och Howard Jacobsons variation över Köpmannen i Venedig. I juni kommer Ann Taylors roman efter Så tuktas en argbigga och de närmaste åren romaner av Margaret Atwood (Stormen), Jo Nesbø (Macbeth), Edward St Aubyn (Kung Lear), Tracy Chevalier (Othello) och Gillian Flynn (Hamlet).

Shylock spelades länge som ett anti-semitisk porträtt, i modern tid har han dock problematiserats och den elisabetanska tidens fördomar förläggs i stället hos hans vedersakare, Antonio eller Portia. Howard Jacobson har i många år forskat och skrivit om Shakespeare. Hans roman Jag heter Shylock låter det judiska dominera historien, vilket kan ses som ett slags poetisk rättvisa. I Shakespeares pjäs uppträder Shylock endast i fem av pjäsens tjugo scener.

Simon Strulovitch, filantrop och konstsamlare, har bekymmer med sin dotter Beatrice. Ointresserad av allt judiskt och med sikte på att bli performancekonstnär gör hon sin far förtvivlad. Strulovitch möter på en kyrkogård ingen mindre än Shylock – återuppstånden, eller kanske har han rymt från pjäsen. Strulovitch bjuder hem honom i en vag förhoppning att få råd. Betydande  delar av romanen består av deras konversation. En replik hos Jacobson lyder: en judes tal tyngs av historien. Shakespeares Shylock ger i sin tur Jacobsons roman tyngd. 

Strukturen far-dotter är densamma som i Shakespeares pjäs, Antonios mellanhavanden med Shylock är hos Jacobson överförda till de mellan Strulovitch och D’Anton. I diskussionerna mellan de båda judarna kan den (anti)semitiska problematiken fördjupas, Shylock får breda ut sig, inte minst då han i Strulovitch möter en jude som snarast är en projektion av antisemitiska föreställningar. Det är en intrikat diskussion kring Shylock, det judiska och antisemitism, en roman med hög densitet som stannar kvar i minnet. Tyvärr är översättningen inte exemplarisk; en del missuppfattningar, ord och meningsbyggnad som ligger onödigt nära originalets.

Jeanette Wintersons ”Tidsklyftan” är en intelligent och kvick version av historien förlagd i nutid. Man kan tala om ett slags översättning och vid sidan av Shakespeares drama, så skuggas Tidsklyftan av hennes debutroman, Det finns annan frukt än apelsiner. Avsnitten om hittebarn och ungdomlig förälskelse präglas, föga överraskande, av extra hög intensitet. Romanen är full av precisa porträtt, underfundiga liknelser och blinkningar till såväl Shakespeare som henne själv.

Om man vill orientera sig om de kretsar Shakespeare rörde sig i, så är Charles Nicholls Shakespeare and his contemporaries en god introduktion. Samtida dramatiker, skådespelare och andra tecknas i korta kapitel som också återger deras porträtt. Boken är utgiven av National portrait gallery i samband med en utställning 2006. Önskas mer kött på benen, så finns det i The Shakespeare circle. En rad forskare redogör för vad vi vet om hans familj, grannar, kolleger och samarbetspartners. Boken försänker Shakespeare i hans sociala miljö; bara det att tänka sig Shakespeare som farfar är en smula svårt. Och hans dotter, Judith, gift med Thomas Quiney, som levde ända till 1662, varför frågade ingen ut henne om sin fars liv? Att Shakespeare mot slutet av sitt yrkesliv samarbetade med bordellägaren, hallicken, kvinnomisshandlaren och poeten George Wilkins i Pericles, har upprört många forskare. Denne slusk tillsammans med ’sweet, gentle’ Shakespeare?

James Shapiro, som bland annat har skrivit en bok om Shakespeare och det judiska, gav härom året ut den hyllade 1599 – a year in the life of William Shakespeare. Hans senaste bok är också en tungt vägande insats, men skriven med mycket lätt hand: 1606 – William Shakespeare and the year of Lear. Med känsla för detaljer lyckas Shapiro levandegöra hur samtidens händelser spelade roll för de dramer Shakespeare skrev under titelns tid, Macbeth, Antonius och Kleopatra och Kung Lear. Krutkonspirationen, the gunpowder plot med Guy Fawkes i en av rollerna, som 1605, var nära att spränga hela den politiska eliten i luften var för samtiden en självklar klangbotten för den maktgalne Macbeth bland häxor och konspirationer. Man såg katolska spöken överallt.

I Sverige har jubileet till ära en handfull nyöversättningar publicerats. Främst Ulf Peter Hallbergs två volymer om åtta pjäser. Med undantag av Rikard II och möjligen Så tuktas en argbigga, så är det de ofta spelade som här hoppas kunna ersätta Göran O Erikssons eller Britt G Hallqvists slitstarka översättningar. Några av deras översättningar, En midsommarnattsdröm, Hamlet, och Macbeth, sammanfaller med Hallbergs val. En snabb jämförelse ser inga uppenbara fördelar med hans förvisso fint översatta versioner. Vad Hallberg dock har är en rad noter till texterna, ett axplock från de i Arden-utgåvorna som han använt sig av.

Den lilla volymen översättningar av Jan Ristarp innehåller däremot Cymbeline, en sällan spelad pjäs i Sverige. I tryck har den inte givits ut sedan 1960, i Nils Molins översättning. Att man i Sverige varken nu eller vid Shakespeares bemärkelsedag spelade någon av de mindre ofta framförda pjäserna är bara att beklaga. I Sverige tycks han i just det avseendet vara mer frånvarande än närvarande.

Fotnot: I samband med Shakespeares 450-årsdag 2014 skrev

Claes Wahlin en artikel om Shakespeares liv och verk

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.