”Hänsyn är inte min starka sida”
Konstnären Marianne Lindberg De Geer om romandebuten ”På drift” som är full av kaotiska relationer
Efter 14 år som mentalskötare och 30 som konstnär kommer -debutromanen.
För varje bedrift blir Marianne Lindberg De Geer mer mallig – men också besviken på sig själv.
– Jag är så besviken på den auktoritetstro jag haft. Jag trodde att folk omkring mig kunde någonting, men jag kan ju lika mycket.
Hon väntar på en liten mur utanför Färgfabriken i Stockholm där en retrospektiv utställning av hennes konstnärskap visas. En annan dag än denna.
– Det är stängt!
Under promenaden till ett sommar-kafé i närheten berättar Marianne Lindberg De Geer att det var förläggaren Dorotea Bromberg som efter att ha hört henne på radio föreslog att hon skulle skriva en bok.
– Jag sa först nej men när jag sedan hade sagt upp mig som chef på Kulturhuset så behövde jag något nytt att göra.
”På drift” avverkar dåliga föräldraroller, tonårskval, de första samlagen, den borgerliga uppväxten i en småstad, abort, den svenska psykiatrins baksidor och Lindberg De Geers inre kompass.
Men hur mycket har minnet korrigerat – och ljuger huvudpersonen i boken för författarinnan? frågar hon sig på baksidan.
– Jag är helt säker på att man ljuger i efterhand för livet är så otroligt komplicerat. Det kan vara en blick, en stämning som får i gång en på något, och så tror man att det var för att det regnade eller mamma sa något.
Hon sätter gaffeln i en rabarberpaj och berättar att hon efter 55 år stötte på sin barndomsbästis på ett gym.
– Hon sa att jag alltid hade varit så glad. Jag blev förbannad. Jag mådde ju jävligt dåligt. Nä, sa hon. Men mina föräldrar var väl konstiga? försökte jag. Nä. Det slutade med att jag bytte gym.
Finns det något värde i att veta hur mycket som är självbiografiskt?
– Det är en jättesvår fråga. Själv läste jag inte på väldigt länge. Jag tyckte nästan att det var perverst att läsa om andras problem.
När romanen startar försöker Mona både parera och förstå vad som händer i den dysfunktionella familjen med en läkare till pappa som inte vill leva och en mamma som tycks oförmögen att älska sina två barn, samt lillebror Olle.
Precis som i verkligheten tar pappan livet av sig. Det är helmörkt. Som läsare håller man andan, och nästan flickan Mona i handen.
– Det har varit väldigt bra att skriva om det. Självterapi, till viss del. Man får sitta med saken, vrida och vända, måste minnas, tänka över och göra en historia av den samtidigt som känslan man hade ska komma fram.
Och hänsyn ska tas?
– Hänsyn är inte min starka sida. Äh, folk är så känsliga, säger debutanten och brister ut i skratt.
– Jag är 70. Vem ska jag ta hänsyn till? När ska jag få säga vad jag vill?
Marianne Lindberg de Geer pekade länge ut sin mamma som skyldig till pappans död.
– Hon levde till 83, trots alkohol och rökning. Vi hann lära känna varandra som människor och nästan försonas på slutet. ”Det tycker du väl är bra, du som har sådan dödsångest”, sa hon.
Ännu ett gapskratt. Författaren pendlar mellan livsbejakande humor, allvar och en dos förträngning.
”Precis som Mona brukar reagera inför omständigheter hon inte råder över, vänder hon mamma och Olle ryggen så fort tåget lämnar stationen. Glömmer helt enkelt bort dem.”
Stycket i boken beskriver tonårsflykten ut i 60-talets Europa. Och motgång efter motgång, oftast i manlig form.
Är det inte en tysk som låtsas vara omhändertagande så är det en egocentrerad pojkvän, en pappa till någon pojkvän, eller gubben i au pair-familjen i London.
– Världen är full av idioter. Men det är de som är roliga att skriva om. Jag söker bara upp kaos, det jag är van vid. Jag har näsa för kaotiska relationer.
Vad tänker du om alla övergrepp och tafsanden som dominerar nyheterna?
– Då kändes det nästan som min plikt att stå kvar och låta dem. Men vi har kommit mycket längre nu. Jag ser alla dessa pappor med barnvagnar. Detta är det största som hänt mänskligheten! Att papporna fått intresse för avkomman kommer att rädda jämställdheten.
I romanen är alla män misslyckade. Utom Mick Jagger, som Mona ritar av, har i byrålådan och tar fram vid behov.
– När verkligheten var taffligt tafsande, då hade man ändå Mick att tänka på.
Hur stor vikt skulle du tillskriva männen i ditt liv?
– Stor. För stor. Punkt. Jag tillhör ju också en generation när feminismen inte var upptäckt, det fanns ingen sammanhållning mellan flickor utan man konkurerade. Det har också vänt.
Under skrivperioden hyrde hon och maken Carl Johan ett hus i Cornwall där de skrev på var sitt manus, tog promenader, och pratade, bland annat om hembiträden, som båda är uppvuxna med.
Kvinnoperspektivet går igen. När Mona är i Kassel med sin halvpojkvän Steffan går de på Documenta III-utställningen och ser verk av Munch, Nolde, Mondrian, Bacon, Pollock ...
”Var är de kvinnliga konstnärerna?” frågar hon sig.
– Vi får se sedan, historiskt, om det hänt något med det. När Moderna museet sa att de köpt in lika många verk av kvinnor som män så gick jag in på hemsidan och kollade. Av kvinnorna hade de köpt ett verk var, av en kille som gör skorstenar åtta verk. Inte fan var det fler kvinnor.
I en sju år gammal intervju berättade konstnärinnan om när förstfödde sonen Anders var liten. Scenen som symboliserar det övermäktiga i föräldraskapet fått en viktig plats i boken.
– Han var sex månader och tittade upp på mig med sina ljusblå, trofasta ögon, som om jag vore Polstjärnan. Jag bara sjönk ihop.
Nu är dina tre barn vuxna. Du klarade det!
– På något sätt. Tack vare hembiträdesköret. Och jag har haft pappor till barnen, de har också betytt något.
Nyligen insåg hon att även de – inte bara hennes nuvarande man - borde finnas inramade hemma på chiffonjén. Så nu blickar alla tre ut mot henne.
Har din man också ramat in sina ex?
– Nej. Det har du rätt i. Det ska jag ta med honom.
