Befriande flykt på Operan
Cecilia Djurberg ser ett magnifikt spektakel helt fritt från dötid
Uppdaterad 2019-04-25 | Publicerad 2019-04-08
Hur hanterar vi vardagstristess och ensamhet och vad gör vi med dötiden mellan viljor och måsten? Somliga dagdrömmer, med eller utan digitala skärmar. Jag rekommenderar i stället ett besök på Kungliga Operan.
Här poppar Alexander Ekman scenkonstens fantastiska kärna och serverar som en läcker hyllning till verklighetsflykten. Tillsammans med Kungliga Baletten bearbetar denna lekfulla koreograf sin egen eskapism och kanaliserar den till positiv drivkraft och formidé.
Med sin ständiga experimentlusta och humoristiskt kärleksfulla distans till dans ser det ofta ut som att Ekman iscensätter sina vildaste fantasier. Han har tidigare fyllt Oslooperans scen med vatten, förvandlat Parisoperan till ett bollhav och bestrött Kungliga Operans scen med hö för en midsommarfest med snapsvisor. Han är en rackare på att utnyttja teaterns leksakslåda, men har alltid några fötter kvar i det klassiska.
Med nya verket Eskapist lyckas han överraska på nytt och samtidigt stiligt sammanfatta sitt eget konstnärskap. Teman går igen och Mikael Karlssons omväxlande dramatiska och eleganta kompositioner skapar igenkänning från tidigare samarbeten.
Koreografens alter ego, Eskapisten, dansas av Oscar Salomonsson. Yrvaken står han i duschen, borstar tänderna och glider runt i morgonrock och tofflor, medan scenen fylls av fantasterier. 38 dansare, en solocellist och varierade vardagsföremål har Ekman fantiserat fram denna gång, medan Henrik Vibskovs kostymering bejakar gränslösheten.
Här finns klassiska tyllhälsningar, en duett med coneheads, modernistiskt grafiska massensembler och randiga, vispande kjolar. Det blir parader
i tåspets och steppnummer i konstiga träklackskor. En svajande röd plyschhatt och en vitklädd dam som strösslar löv ger Alice
i Underlandet-vibbar.
Efter ett filmklipp där vi får vi se Eskapisten drömma sig bort vid jobbdatorn, klappa låtsashundar och badkarsbada mitt i stan, klarnar poängen med första delens flippade tablåer. Han pratar om en hemlig, eskapistisk rörelse – som förstås också den är en fantasi. För även ensemblen flyr från sin verklighet och dansar mellan lagren: försvinner ner i orkesterdiket och genom luckor, medan scengolv och ljusrigg höjs och sänks. Eskapismen sker bokstavligen på flera nivåer.
Det är enormt underhållande och tajt utfört, och personalen bakom scenen förtjänar lika starka applåder som dansarna för detta tekniskt magnifika spektakel, som är helt fritt från dötid.
