Livstecken från de döda
Om symbolerna i dödsannonserna – och vår ingrodda vana att leva
Jag är knappast ensam om att läsa dödsannonserna: solnedgångar, blommor, en och annan näckros eller ett träd, en fiskare i en båt med eller utan måsar – konventionella symboler som har ersatt det osmyckade korset i dödsannonserna. Vad representerar de, om inte tecken på att det sekulära har ersatt religionen?
Jag läser dem inte bara för att se om någon i bekantskapskretsen har avlidit, utan lika mycket i förundran över de symboler som de senaste decennierna har ersatt det enkla korset. Det finns en sympatisk lågmäldhet i en tecknad kontur av en solnedgång med några måsar. I döden är vi alla lika, ingen är speciell.
Andra symboler, om vi undantar de för andra religioner än protestantismen, framhäver individen. Dessa ska representera den avlidnes liv. Här finns det inga gränser: böcker, golfspelare, spelkort, bilar, en curlingsten, husdjur (silhuetter eller foton), verktyg, musikinstrument; intresseområden eller yrkesroller av skiftande slag.
De som förundrar är de mer aparta. En sak att vi på dessa breddgrader är ovana med att se ett foto av den avlidne i dödsannonsen, eller att det går att avkoda bilder som en tryckpress (tror jag det ska föreställa), två fyllda champagneglas (men vem är det som skålar? Den avlidne eller de efterlevande?), en kyrkorgel, en muntert dansande -kvinna i rött eller annonsen med en hammare, en såg och en skridsko. Svårare är det med de mer kryptiska. En myra? (Flitigt liv?) En pingvin med röd halsduk? Ett pariserhjul, en karusell (!) eller en stavhoppare över ett jordklot? Här måste man nog ha känt den avlidne. Och bilden på Borgs ansträngningsskala satte myror i huvudet på mig tills jag förstod att det var just den Borg som skapat skalan som hade avlidit.
Koncept finns överallt, så varför inte även för begravningar.
Har annonsernas symboler att göra med de tjänster begravningsbyråerna tillhandahåller? Fonus har begravningsteman: Hav, Skog, Färg, Klassisk, Elegant. Koncept finns överallt, så varför inte även för begravningar. Historiskt sett är den moderna döden avskild. I dag när generationsboendet knappt finns i mannaminnet kan man leva åtskilliga decennier innan man får se en död kropp i verkligheten. Om det inte är nära vänner eller släktingar som dör, eller om man arbetar med äldrevård, så är dödsannonserna det närmaste vi kommer de döda.
Det kan man tro, men det stämmer endast på ett ytligt plan. De döda har sedan urminnes tider haft stor betydelse för de levande. Vi har bara försatt oss i ett tillstånd av ett slags glömska, en mental avskärmning som kanske beror på att nuet, det som är här och nu, har fått oproportionerligt stor betydelse i förhållande till både det förflutna och framtiden.
Det mesta omkring oss, allt det vi lever i, är skapat av de döda. Historiefilosofen Giambattista Vico (1668–1744) resonerade om vad som binder samman människorna, både privat och offentligt: religion, äktenskap, sedvänjor, begravningar, lagar, staden, nationen.
Religionen må ha varit ett starkare kitt för 300 år sedan, men äktenskapet såg Vico som en ligatur mellan de döda och ofödda. Begravningar fäster oss vid de döda och religionen, menade Vico, riktade in sig på det kommande livet. Med den treenigheten placerade han människan i ett produktivt förhållande mellan då och sedan, mellan de redan döda och de ännu ofödda.
Att jordfästa, att fästa de döda i jorden, är att erkänna vårt beroende av jorden. I modern tid är vi inte säkra på var vi kommer att begravas. Bara några generationer bakåt var det självklart var graven väntade. Liksom vi inte längre alltid vet var maten kommer från, är osäkerheten om var vi kommer begravas att dra en slöja över vårt jordiska beroende, vårt förhållande till jorden.
Människans boningar har alltid legat tätt intill gravar. I den grekiska mytologin börjar världen med att Kaos föder fram Gaia och Tartaros – jorden och underjorden. Under den grekiska och romerska antiken byggdes bostäderna ofta bokstavligen ovanpå förfädernas gravar. Man hade altare i huset. De döda var aldrig långt borta från de levande.
Vi ärver och förvaltar institutionerna för framtiden. Liksom städerna vi lever i, gatorna vi går på och husen vi bor i.
Alla institutioner som vi verkar i eller kommer i kontakt med – myndigheter, kulturinstitutioner, ämbetsverk, kommunförvaltningar – är skapade av de döda. Människorna i dem är utbytbara. Vi ärver och förvaltar institutionerna för framtiden. Liksom städerna vi lever i, gatorna vi går på och husen vi bor i.
Ett hus är också en plats att ställa böcker i. Böcker är vårt kanske främsta kulturella minne. Ur dem kan vi lyssna till de dödas röster. Kanske är det därför jag har så svårt för digitala böcker. Även om internet kan lagra vad som verkar oändligt många böcker, så har böckerna där ingen specifik plats. De är inte jordbundna.
Thomas Browne (1605–1682) var en mångkunnig man vars mest kända bok är ”Religio medici” (Läkarens religion), och finns på engelska i över hundra utgåvor. I denna melankoliska skrift från 1635 skriver han att med sin död avser han att ta ett fullständigt farväl av världen. Han är ointresserad av monument, historia eller epitaf. Inte ens hans namn ska finnas kvar, annat än i guds räkenskapsbok. Browne var, som nästan alla under 1600-talet, troende.
Till svenska har Arne Melberg nyligen översatt Brownes ”Gravurnor” (Atlantis) från 1658, en essä som utgår från ett fynd av ett fyrtiotal urnor som hittades i Norwich, där Browne bodde. Han beskriver dess innehåll (omkring ett kilo benrester, diverse föremål som kammar, skrin, hårnålar eller mässingstallrikar, med mera), men främst är fyndet en förevändning för att reflektera över begravningsriter genom historien.
Det engelska 1600-talet var oroligt, inbördeskrig, religiösa konflikter, konflikter mellan monarki och parlament, pesten (1665–1666). Det fanns en ihållande och långvarig oro för att samhället höll på att övergå i anarki, det allas krig mot alla som en annan Thomas – Hobbes – fruktade i sin ”Leviathan”, som utkom några år före ”Gravurnor”.
Brownes essä är variationer på vanitas-temat, människans förgänglighet och hur illa rustad hon är: ”Vår ingrodda vana vid att leva gör oss oskickade att dö.”
Jag undrar om inte denna ingrodda vana är en del av förklaringen till de dödsannonser som försöker bibehålla det individuella i döden. En teckning av en solnedgång, ett kors eller en blomma må vara de mest konventionella av symboler, men det är också detta: det för alla lika, det som respekterar döden och de döda. Lyssnar till de döda är också vad vi gör när vi läser döda författare. För att travestera Roland Barthes: författaren är så oerhört död, men texten så förunderligt levande.
