Outslitligt mästerverk i ytlig tappning

Lennart Bromander ser Figaros bröllop med högklassiga sångare på Läckö slott

Matilda Sterby som Grevinnan och Nils Gustén som Figaro.

Läckö Slottsopera har gjort till sitt signum att framföra spelbara verk, som försummats av de mer ordinarie svenska operascenerna, som Rossinis Den tjuvaktiga skatan och Turken i Italien, Brittens The turn of the screw eller som ifjol, Sverige-premiär efter 190 år på Marschners Vampyren. Publiken har glatt ställt upp på den ovanliga repertoaren.

I år tar man dock paus från sin särart och spelar ett verk som alla operahus världen över ideligen framför, Mozarts Figaros bröllop. Och visst är Figaros bröllop ett outslitligt mästerverk, som alltid går hem, inte minst om det spelas på en intim utomhusscen och på publikens hemspråk (Britt G Hallqvists översättning är roligt rimmad men alltför studentikos).

Att göra rättvisa åt Figaros bröllop på en sommarscen som borggården på Läckö slott är ändå ett problematiskt företag. Inte bara för att ett hejdundrande åskväder utbröt just när Simon Phipps skulle höja taktpinnen till uvertyren. Då hjälper inte regntaket över borggården, utan premiärpubliken fick vackert vänta en halvtimme tills det värsta åskdundret och regnsmattret gått över.


Men ett mer konstnärligt än meteorologiskt problem är att subtiliteter inte fungerar så bra på en sommarscen. En av alla genialiteter med detta mästerverk är nämligen, att här kombineras en mycket handfast farshandling med en makalös erotisk-psykologisk djupgestaltning av en rad olika människor. Och dessutom förenat med vass samhällskritik.

På Läckö blir Figaros bröllop ohjälpligen en rätt ytlig komedi, dessutom ganska fri från finurligare fyndigheter. Enkel buskis blir det dock aldrig. Och vad som alltid fungerar på Läckö är det fina ensemblespelet, det är flyt i både musicerande och agerande – synd dock att orkestern så starkt missgynnas av akustiken, det är många raffinerade detaljer som inte hörs.


Genomgående är det hög klass på sångarskaran. Huvudpersonen är ju egentligen Susanna och inte Figaro, och detta har blivit något av en signaturroll för Frida Engström, vars Susanna är fylld av välartikulerad charm. Nils Gustén som Figaro och Hannes Öberg som greven har ganska likartade röster, och även om de sjunger utmärkt hade jag gärna velat ha mer bett i bådas barytonstämmor.

Matilda Sterby, grevinnan, tog sin sångarexamen för bara en månad sedan och visar upp en lovande sopran med rik klang. Mer tonåringsmagi hade inte varit fel hos Annie Fredriksson som Cherubino, den renhjärtade erotikens genius.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.