Friska takter – musiken är den bästa medicinen

Vi har alltid haft tonerna i vårt nervsystem

Självmedicinera med musik, råder Mikael Strömberg som själv kurerar sin svåra sjukdom med läkande låtar.

Det är vår. Vi hör hur fåglar varierar sina melodier, lägger till nya toner, flyttar upp sången lite i registret. Hos talgoxar är det uppenbart. Vi lägger märke till koltrasten som om det vore första gången vi hör den. Och just den här våren försöker vi samtidigt lyssna till allt annat som uttrycks, påstås, tycks och utreds om covid-19.

Men coronan ackompanjeras inte bara av fågelsång utan av musik i allt från live-streamade akter till balkongkonserter och trapphuskörer. När vi helt enkelt inte orkar ta in fler ord, uttryck, texter, fakta, åsikter, blir vi mottagliga för en annan ”språklighet” som hjälper oss sortera och filtrera existentiella funderingar.

Så var det redan under 1300-talet när den franske kompositören Guillaume de Machaut reagerade på digerdöden genom att skriva poetiskt medryckande musik som dessutom bröt med kyrkans dominans. Machaut mötte pesten med ljus medeltidsdisco.


Hur kommer det sig att musik har denna placeboeffekt? Musik triggar dopamin som är en av de starkaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet. Musik är biologi. Vi har haft den i vårt omlopp över 50 000 år, alltsedan den första neandertalaren spelade på sin benflöjt.

Jag har en egen erfarenhet av det här, som jag bär med mig in i corona-krisen. En vårdag 2012 står jag vid ugnen och bakar pizza. Plötsligt hugger något tag i min rygg. Det sista jag minns är trycket över lungorna. Två inrusande ambulansförare. Nålstick. Morfin. En skakig åktur till ett sjukhus någonstans i slutet av en tunnel. Min kroppspulsåder har spruckit hela vägen uppifrån och ner. Diagnos: Akut aortadissektion.

Musik triggar dopamin som är en av de starkaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet.

I dag går jag fortfarande på aggressiv medicinering. Men som musiker är jag samtidigt väl medveten om en annan, alternativ behandlingsmetod: Musik. De dagar jag lyssnar och utövar piano- och syntplinkande, och samtidigt tar mina piller, upplever jag till och med att placeboeffekten resulterar i onödigt låga blodtrycks-värden.

”Ur en ton föds andra toner, en enda ton utlöser alla andra toner. Tonen är en magisk punkt”, skriver Gunnar Bucht i sin fina bok Vad är en ton? Tanken har slagit mig flera gånger i sjukhusbädden. Där ligger jag i halvvaket tillstånd och hör sköterskan skämta: ”Mer uppkopplad än så här blir du aldrig, ha ha”. Jag hör hennes tonläge i några sekunder och får omedelbart en känsla av vem människan mittemot mig kan vara. Just för att tonen fungerar som ett akustiskt fingeravtryck.


Det är i tonen många söker tröst nu. Det där tonala avtrycket som kan ”besvara” en del av frågorna.

Tätt intill tonen ligger musikens klang, soundet. I bröderna Roger och Brian Enos nya skiva Mixing colours utgiven på klassiska Deutsche Grammophon, slår klangen ut som en befriande ljuskrans mixad med spröda skymningsfärger. Oftast löst spända, bågformade pianomelodier där ackorden används i dämpad belysning. Musiken har av många redan karaktäriserats som ett soundtrack för coronan.

Bröderna Enos idé är att diffusera varifrån ljudet kommer och skapa en främmande avsändare. Så att vi med musikens hjälp kan resa till olika omgivningar med våra hörselminnen. I den här så kallade ambient music smälter musik och miljö samman och påminner om platser vi längtar till. Från att vara musik avsedd att lyssna till, vrids fokus till musik avsedd att vistas i. Smärtsamt vacker, nostalgisk, dunkel, sökande, elegant, ren, fritt hängande, återhållen, drömmande, poetisk, oroande, hypnotisk, långsam …

Effekten påminner inte så lite om filmmusik, och hur vi under filmens dryga hundra år lärt oss använda filmmusiken som en ordlös förklaringsmodell för att skapa förståelse för handlingar och ting som inte kan definieras i ord. Till exempel ger musiken intensitet åt inre tankar, skräckkänsla, storslagenhet, glädje, mystik.

Ja, allt styrs av våra kulturella konventioner och stora klichévana. Vi tycks uppfatta vad musiken säger, trots att ingenting sägs. Slutligen hamnar vi i ett läge där vi tror oss veta hur olika känslor och kulturer verkligen låter. Och på liknande sätt gissar jag att vi, rätt så omedvetet, använder musiken i corona-tider.


I en av förra årets stora läsupplevelser, Stephen Johnsons bok Sjostakovitj förändrade mitt liv (Bo Ejeby förlag, översättning Helena Hansson och Djordje Zarkovic) kommer läsaren riktigt nära en människa med bipolär sjukdom, och hur musiken på ett mirakulöst sätt ger honom livet tillbaka. Johnson känner sig botad.

När vi lyssnar på musik – lyssnar vi på oss själva, menar Johnsson. Det är med svidande ögon jag läser de sista meningarna i boken om och om igen: ”Det finns en stor kör som jag kan vara med i: en kör som är sorgsen, ursinnig och fast besluten att överleva. Var den finns vet jag inte än, men jag vet att den finns. Och så länge musiken pågår är jag en del av den.”

Om Dimitrij Sjostakovitj led av en djupt rotad misstänksamhet mot Stalins åsikter och fejkfakta och i stället valde musiken som sitt hemliga språk, finns en närmast extrem variant av uppriktighet i Krzysztof Pendereckis (1933–2020) orkestermusik.

Här är ondskan och pesten själva byggmaterialet i musiken. Mycket övertoner i violinerna, skrapiga hackande bastoner, ljud från prylar som normalt inte brukar finnas med i en symfoniorkester; glasskärvor, sågar, visselpipor, väckarklockor med mera. Den höga verkningsgraden i Pendereckis musik har gjort att den blivit en logotyp för skräckmusik i filmer som The Shining och Exorcisten. På sätt och vis är det typiskt att han avled nyligen mitt i corona-pandemin. Han som ägnat ett helt liv åt att ljudsätta pestens olika ansikten.


Och om vi drar tråden ännu längre: Musik som alternativ till piller och terapi? Nästa steg är att få vårdapparaten att nappa på idén. Men med tanke på ständiga besparingskrav och nedskärningar kan en förstås undra hur den nya kulturmedicinen ska finansieras. Där är vi inte riktigt än. Det är fortfarande en avlägsen vision där läkare på hälsocentraler ordinerar spellistor på recept.

Få bestrider att vi mår bättre av musik. En del, som trots allt tror att musik bara är underhållning, kommer alltid att tvivla. För miljoner människor har musiken hursomhelst visat sig fungera som självmedicinering under corona-krisen. Och det kan väl aldrig vara fel!?

Det gäller alltså att aldrig ge upp idén om ett musikaliskt samhälle.

Lyssna på Mikael Strömbergs spellista ”Corona” här

Philip Glass: The Poets Acts

Arvo Pärt: Spiegel im Spiegel

Björk: Blissing Me

Roger och Brian Eno: Snow

Camel: Tell Me

Erik Satie: Gnossienne 4

Alva Noto/Ryuichi Sakamoto: The Revenant – Main theme

Evelyn Glennie: Dalbergia

Nils Frahm: Ode

Efterklang: Lyset

Hildur Gudnadottir: Folk faer Andlit

Claude Debussy: Nocturnes sats 1 Nuages

Ane Brun/Fläskkvartetten: The Opening

Giya Kancheli: Letter to Artist Tengiz Mirzashvili

Nils Frahm: Some 

Anne Dudley: Pie Jesu

Roger och Brian Eno: Celeste

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.