Inte helt fel att stänga in Hilma af Klints verk
Konflikten är en härlig sörja av andlighet, konst och stålars
Det är ett gediget arbete Dagens Nyheter lagt ner på att gräva fram konflikterna kring Hilma af Klints samlade verk, som hanteras av en stiftelse. Sammanfattningsvis finns det tre stora aktörer i stiftelsens styrelse: släkten, antroposoferna och delar av Ax:son Johnson-stiftelsen.
Just de senare är kanske det märkligaste, men Ax:son Johnson har gått in med åtskilliga miljoner, till forskning, bokutgivning, seminarier. ”Gökungar” kallas de av Johan af Klint och om jag förstått rätt är det också Ax:son Johnson som stått för satsningarna på NFT:er, soffkuddar och annat bjäfs.
Dagens Nyheters granskning publiceras i två delar, där del två främst ägnas Erik af Klints vilja att stänga in konstverken, för visning bara för andligt sökande. Skandalöst? Inte nödvändigtvis.
Hilma af Klints konst har exploaterats in till märgen under det senaste decenniet, sedan utställningen på Moderna museet i Stockholm våren 2013. Det intressanta är att hennes verk visats i decennier tidigare, bland annat på Liljevalchs 1999–2000. Så varför blev intresset så stort just 2013 och framåt?
Hon har lanserats som både abstrakt pionjär och ockult; som en föregångare konsthistoriskt till Kandinsky och andra abstrakt inriktade konstnärer och som en skildrare av andevärlden. En konstnär som tog emot budskap. Den dubbelheten blev vid en särskild historisk tidpunkt win-win: det gick att uppskatta en ny konsthistoria och det gick att gilla de där budskapen.
Hilma af Klint låg rätt i tiden i en era av nyandlighet. Och det fanns pengar att tjäna, karriärer att bygga.
När ”De tio stora” visades på Moderna museet i Stockholm 2022 var det med andligheten som bärande curatoriskt grepp. Det var ett rum för kontemplation långt förbi en gängse konstupplevelse. Och publiken följde med, var tyst, andäktig, som i en kyrka.
… kan vår tid speglas mer övertydligt?
Därför tänker jag att Erik af Klint har en del poänger. Han lägger tyngdpunkten på andedelen av lanseringen, vilket af Klint-utställningarna redan spelar på. Nackdelen med att sluta visa verken är förstås att då kommer det bara vara en massa merch kvar och konstnärskapet försvinner i samttidsenlig shopping.
Hur de ”andligt sökande” ska skiljas ut från en vanlig konstintresserad publik blir svårt, rentav omöjligt. Erik af Klint har dessutom en snäv förförståelse – han tänker att det inte kan vara ”andligt sökande som muslim eller som hindu”. Kan nyandliga också falla på målsnöret? Den som undrar kan kanske konsultera Lasse Hallström som ju tycks ha haft perfekt kontakt med självaste Hilma när han skapade sitt spektakel till film.
Hur som helst lyfter intrigerna inom Hilma af Klint-stiftelsen en härlig sörja av andlighet, konst och stålars. Det spiralformade tempel som Hilma af Klint drömde om är en närapå perfekt illustration till hur konflikten hela tiden stegrats. Trakasserier och fulspel i stället för absolut insikt i spiralens topp – kan vår tid speglas mer övertydligt?
