Karl-Oskar och Kristina hade fräst åt tuffa tiden
Det är en bild av standardiserat kändisgnäll
Det finns en numera barrande evergreen i nyhetsflödet som kallas ”tuffa tiden”. Så som den är formulerad, alltid i bestämd form, kan man få intrycket att det är en tidsbestämd epok, likt efterkrigstiden och förbudstiden. Jag far genast till ”Utvandrarna” i tanken. ”Jag tyar inte mer, Karl-Oskar”, säger Kristina om ”tuffa tiden”. Men denna svävande era går inte att ställa bredvid perioden efter andra världskriget som kännetecknades av maktkamp mellan öst och väst. Eller de hårda åren utan rusdrycker i 30-talets USA. ”Tuffa tiden” är ett paraplybegrepp för allsköns personlig eller opersonlig olycka av större eller mindre magnitud.
När jag ögnar igenom vårt eget artikelarkiv ser jag att bland andra Matilda Djerf, Molly Sandén, Omar Rudberg, Sven Björklund, Kikki Danielsson, Bianca Ingrosso, Lutfi Kolgjini, Miriam Bryant, Stina Wollter och Maja Nilsson Lindelöf alla sommarpratat om den ”tuffa tiden”. Ingen skugga över dem. Det är vi författare och rubriksättare som oftast är bovarna i detta drama.
Vi kvällstidningar får ofta skit för att vi överanvänder orden chock och rasar men i det här fallet skulle jag vilja hävda att alla medier är lika goda kålsupare.
I SVT talade Ronnebys kommunalråd ut om ”tuffa tiden” när han inte visste om han skulle bli vald eller inte. DN skrev om fotbollsmålvakten Kristoffer Nordfeldt som upplevde ”tuffa tiden” under pandemitristessen i Turkiet, Svensk Damtidning om den ”tuffa tiden” för E-Type att vara i Vadstena och inte i Stockholm. För att nämna ett fåtal exempel. Googlar man ”tuffa tiden” så kraschar internet.
”Bloar” man eller dricker ur en förgiftad sjö så är det ett solklart fall av ”tuffa tiden”
Jag köper att SVT:s David Boati upplevde ”tuffa tiden” efter sin hjärnblödning, men när Carola gick igenom ”tuffa tiden” när sonen Amadeus valde ”killiga” intressen som fotboll framför annat, känner jag mig lite mer vilsen.
Det finns visserligen något härligt svepande att omfamna mord, depression, ryggskador, dödsångest, tristess, avundsjuka och hälsporre under ett och samma epitet. Men någonstans kan jag känna att vårt, och då menar jag alla mediers, användande av ”tuffa tiden” börjar likna pojken som ropade varg. En bild av standardiserat kändisgnäll, mer än att något verkligt jobbigt har inträffat.
Det finns så klart fler slitna ord och klyschor som helt förlorat sitt värde men jag tycker att ”tuffa tiden” tydligt visar behovet för vår kollektiva självrannsakan.
Tänk på Karl-Oskar och Kristina som måttstock. ”Bloar” man eller dricker ur en förgiftad sjö så är det ett solklart fall av ”tuffa tiden”. Annars kanske vi kan låta det vara något annat ett tag.
