Vi dog för feminismen – råkade vi döda den?
Jag känner mig gammal och fattar ingenting
En känsla: Det finns ingen feminism längre. Vi är mitt i den, backlashen alltså, och det finns ingenting att hålla fast vid. Jag är nyss fyllda tjugosex, men känner mig redan gammal. Grejen är att på fyra år har andelen som identifierar sig som feminister enligt Ungdomsbarometern sjunkit från 34 procent till 24 procent, och jag fattar ingenting. Eller jag förstår men jag fattar bara inte. Jag känner mig gammal och trög.
En gång för ungefär tio år sedan, hade jag ett samtal med min mormors väninna (underbar kvinna) och min moster (samma där), som undrade “varför unga feminister inte engagerar sig för typ rätten till daghem” och jag bah wtf varför skulle vi?
Men de hade ju rätt. Vi gjorde ingenting, så när de påpekade det ägnade jag följande år åt att försöka bevisa motsatsen. Äldre feminister skulle inte ha någonting på oss. Vi brydde oss kanske inte om barnomsorgen men man kan inte anklaga oss för att ha tagit avstånd från feminismen i alla fall. Vi dog för den. Klädde oss i den, präntade in den på vår hud. Satte en pistol mot tinningen redo att trycka av om någon svarade fel på frågan ”är du feminist?”.
Nu är det konservatismens tid vi lever i. I kombination med individualismen får vi en konservatism som inte ens handlar om gemenskap. I kakan finns inga russin kvar, bara en torr deg baserad på ett slags hopkok av pest och kolera. Eller som Jacob Strandell, forsknings- och utvecklingschef på Ungdomsbarometern, beskriver det i Generationsrapporten: ”en hybrid mellan individualisering och traditionella värderingar.”
Men egentligen var andelen unga som identifierar sig som feminister inte särskilt mycket högre under peaken 2018. Ändå har ordet blivit dödförklarat. Självrannsakan och skämskuddar kännetecknar nu rörelsen. Socialdemokraterna meddelade 2023 att de med sitt tydliga fokus på feminismen hade missat andra viktiga samhällsfrågor. En av de ynka 35 medlemmar som fortfarande är aktiva i Feministisk initiativs ungdomsförbund menar att det är rörelsens problem med att bredda frågorna som gjort att momentum gått förlorat.
… bryr sig tjejerna som fikar på Espresso House om det?
”Politiskt laddade begrepp som är associerade med att vara ’woke’ är inte lika stora längre”, säger Ungdomsbarometerns Johanna Göransson till SvD. Kanske är det inte heller särskilt förvånande att unga vänder sig från normkritiska och progressiva ideal när framtiden är oviss, enligt tidigare nämnda Jacob Strandell. Men det är väl ingen naturlag? När rättigheter hotas finns det ännu större anledning att stå emot.
Det sägs att målet med feminismen är att den inte ska behöva finnas. Men tanken var väl att den skulle försvinna i samma takt som sexismen, våldet och hatet försvann. Så blev det inte. Kvinnor och barn drabbas hårdast i krig och konflikter, men bryr sig tjejerna som fikar på Espresso House om det? Känner de av det?
Den största feministiska framgång jag har upplevt i mitt tjugosexåriga liv var införandet av samtyckeslagen 2018. Kampen var högst personlig eftersom den blev den upprättelse vi aldrig fick för de gråzons-våldtäkter som var vår minsta gemensamma nämnare.
Samtyckeslagen gav oss ett svar på frågan vad vi hade varit med om och berättade för oss att det var fel. Men att identifiera sig med ordet var omöjligt? Våldtäkt? Det fanns inget våld, täkten, eller själva tagandet var också abstrakt. Skulle man kalla det för något slags övergrepp? Borde man anmält? Preskriptionstiden hade redan ägt rum men i samtyckelagens efteråt blev allt enklare. En kompis köpte nya jeans för skadeståndet.
Trots det finns det ingen anledning att andas ut. Var fjärde ung kvinna har haft sex mot sin vilja. Var femte har utsatts för sexuellt våld, enligt en undersökning från Folkhälsomyndigheten. Att kalla sig feminist i en sådan situation gör ingen skillnad. Men att så stor andel unga tar avstånd från begreppet fascinerar mig. Borde det inte finnas större anledning än någonsin att ta till orda?
Sett till svenska valresultaten röstar unga tjejer inte på Sverigedemokraterna i alla fall
Jag ringer upp Aftonbladet Kulturs genusvetare och sociolog Rebecca Selberg och ställer frågan. Hon menar att konflikterna inom feminismen kan göra att paraplybegreppet kan upplevas mer problematiskt än tidigare. När transfrågor fått större utrymme har även dess motståndare, TERF:sen (alltså transexkluderande radikalfeminister), blivit mer högljudda vilket skapat en större splittring. Hon påpekar även att en minskning med tio procentenheter i användandet av en etikett inte är något som hon som sociolog reagerar på.
– Kvinnor röstar fortfarande mer progressivt, grönt och vänster än vad män gör, det är något vi har kunnat se under en längre tid, inte minst nu senast i det tyska valet, säger hon.
Det skulle mycket väl kunna vara så att det är de unga männens förflyttning längre ut på högerkanten som ger utfall i Ungdomsbarometerns siffror påpekar hon.
Om man jämför toppåret 2018 med den senaste undersökningen har andelen män som identifierar sig som feminister gått från 15 till 8 procent. För tjejerna har det inte skett en lika stor minskning sedan 2018, men fortfarande en minskning från 51 procent till 39, vilket är på ungefär samma nivå som år 2016.
Rebecca Selberg menar att vi ser en försiktigt konservativ trend även när det kommer till unga kvinnor, eftersom vi lever i en konservativ tid som inte ens går att undvika på Espresso House. Men det betyder inte att vi befinner oss i en konservativ backlash. Sett till svenska valresultaten röstar unga tjejer inte på Sverigedemokraterna i alla fall.
Man kan kritisera 2010-talets feminism för mycket, bland annat för att ha fokuserat mer på “varandet” än “görandet”. Var det till och med den feminismen som banade vägen för konservatismen, när vi förflyttade fokus från de klassiska kvinnorättsfrågorna till frågor om relationer, sexualitet och poserade i feministiska t-shirts?
Rebecca Selberg berättar att även hennes generation feminister, som stod med dammsugaren utanför porrbutiker och utövade feministiskt självförsvar, i efterhand undrat om de råkat döda rörelsen.
– I backspegeln kan man undra varför vi hade sådan moralpanik, säger Selberg.
Den vita Instagramfeminismen slickar fortfarande sina sår, men var den inte ändå bättre än ingenting? Kanske är det bara en del av tidens gång. Pendelrörelsen. Äldre feminister blir besvikna över de som tar vid, samtidigt som de våndas över sin egen kamp, stjälpte eller hjälpte den?
När jag pratar med Rebecca Selberg berättar hon att hon till skillnad från Ungdomsbarometerns dystra siffror ser ett ökat intresse för de klassiska kvinnorättsfrågorna bland studenterna hon undervisar. Ovetandes om samtalet jag hade med min moster och mormors väninna för tio år sedan, berättar hon att hon tidigare samma dag haft ett samtal med en student som velat diskutera arbetstidsförkortning, det som kallas ”work life balance” samt barnomsorgen. Eftersom den ju ”är avgörande i ett samhälle med distansarbete”.
Vi är mitt i den, konservatismens tid är nu. Det finns inte mycket att hålla fast vid, men hittar man något som kan bevisa motsatsen, ett mycket litet halmstrå, så håller man hårt.
Café Bambino: En litterär scammer
