Regimens oinskränkta makt har brutits
Aleksej Sachnin och Per Leander om kokande missnöje och bakslag i lokala val
Under hösten har den politiska kris i Ryssland vi förutspådde redan i somras (Aftonbladet 30 juli) utvecklat sig. Detta blev tydligt i och med lokalvalen 9 september, där resultatet på många håll innebar ett oväntat bakslag för Vladimir Putins maktparti Enade Ryssland. Som regel har Enade Ryssland alltid kunnat samla ihop flest röster i valen, men nu hände något.
I fyra regioner misslyckades de sittande Putintrogna guvernörerna med att få flest röster, trots dominans i medierna och traditionsenligt valfusk. I två av dessa regioner segrade Kommunistpartiet efter att ha släppt fram unga och relativt karismatiska kandidater.
Från att tidigare bara ha varit en formell ritual där segern för Putins parti Enade Ryssland varit given, har valen nu visat sig kunna bli en riktigt utmaning för regimen.
Som i den sibiriska delrepubliken Chakassien, där guvernören Viktor Zimin som styrt i tio år, förlorade mot den 31-årige kommunisten Valentin Konovalov som har lyckats bygga en lokal folklig politisk rörelse. Den sittande guvernören gav sig redan efter den första valomgången, då det stod klart att han skulle förlora.
Det andra exemplet blev ännu mer dramatiskt och utspelade sig i den östliga regionen Primorje där Vladivostok är huvudstad. Där gick valet till en andra omgång mellan den Putintrogne guvernören Andrej Tarasjenko och utmanaren Andrej Isjtjenko från Kommunistpartiet. På valnatten, när 95 procent av rösterna var räknade, stod det klart att Isjtjenko skulle vinna med god marginal, men på morgonen när det slutgiltiga valresultatet presenterades påstods det att Tarasjenko hade segrat.
Detta uppenbara fusk ledde till stora protester och kommunisterna samlade sina upprörda anhängare som demonstrerade utanför administrationsbyggnaden i Vladivostok i flera dygn. Till sist kom ett erkännande från Kreml om att nånting hade blivit fel och man utlyste ett nyval som ska hållas i december.
Intressantast var kanske ändå vad som hände i regionen Vladimir inte långt från Moskva. Där var det meningen att den kände journalisten Maxim Sjevtjenko, som är medlem i Vänsterfronten, skulle ställa upp i valet som Kommunistpartiets officielle kandidat. Men valmyndigheterna stoppade Sjevtjenkos kandidatur, utan tvekan av rädsla för att han skulle besegra den sittande guvernören Svetlana Orlova. Men det folkliga missnöjet var så stort att invånarna i Vladimir i stället röstade på den ”tekniske kandidaten” Vladimir Sipjagin, alltså en sorts låtsaspolitiker som inte ansågs vara en seriös utmanare till guvernörsposten men som inkluderades i valet för att ge sken av att det fanns flera kandidater att välja på.
I valet 2013 hade Sipjagin fått under 4 procent av rösterna. Nu fick han plötsligt 57 procent. Även i regionen Chabarovsk i Sibirien blev en sådan ”teknisk kandidat” oväntat vald till ny guvernör. Det visar att människor är beredda att rösta på vem som helst för att få bort de Putintrogna guvernörerna.
Bakgrunden till den nuvarande och växande politiska krisen i Ryssland är den extremt impopulära pensionsreformen som antogs av parlamentet tidigare i somras. Denna nyliberala reform innebär att männen ska tvingas arbeta till 65 år i stället för 60, och kvinnorna till 60, i stället för att få gå i pension vid 55. Enligt opinionsundersökningar är 90 procent av den ryska befolkningen mycket negativa till denna höjning av pensionsåldern, och för första gången på länge är det nu framför allt vanliga arbetare, i stället för medelklassen, som uttrycker sitt missnöje med regimen.
President Putin har därför själv försökt att distansera sig från reformen, men hans opinionsstöd har ändå fallit till 47 procent vilket är det lägsta han haft sedan proteströrelsen 2011. Guvernörsvalen i september, där de Putintrogna kandidaterna på flera håll röstades bort, är en tydlig yttring av detta missnöje och blev en chock för Kreml och de lokala administrationerna. Efter att först ha försökt sig på att fuska till sig segrarna, som i Primorje/Vladivostok, valde makten att ge efter och acceptera valresultaten hellre än att riskera att protesterna växer på gatorna.
Samtidigt har regimen även börjat vidta repressiva åtgärder i förebyggande syfte för att stoppa de mest radikala oppositionsledarna innan deras inflytande över protesterna växer. I augusti blev både Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov, och högerpopulisten Aleksej Navalnyj gripna och dömda till en månads fängelse var för att ha organiserat demonstrationer mot pensionsreformen. Udaltsov, som nyligen avtjänade ett 4,5 år långt fängelsestraff för sin ledande roll i proteströrelsen 2011–2012, blev dessutom av domstolen tilldelad ett förbud att delta i demonstrationer under de kommande tre åren. Överträder han detta beslut riskerar han ett långt fängelsestraff.
Putinregimen hoppas genom denna kombination av eftergifter och repression kunna kväva den nya proteströrelsen i sin linda, men man kan ju inte sätta stopp för befolkningens växande missnöje genom att bekämpa symptomen i stället för orsakerna till krisen.
Pensionsreformen var bara droppen. Den svåra ekonomiska situationen i landet har pågått i flera år och märks nu allt tydligare i de flestas plånböcker. De patriotiska känslor som enade befolkningen runt Putin i samband med annekteringen av Krim har sedan länge övergått i uppgivenhet. Det blir allt svårare för regimen att sopa de socioekonomiska problemen under mattan.
De ryska lokalvalen i september visade på ett paradigmskifte. Från att tidigare bara ha varit en formell ritual där segern för Putins parti Enade Ryssland varit given, har valen nu visat sig kunna bli en riktigt utmaning för regimen. Enade Rysslands oinskränkta makt har brutits, även om det än så länge bara visar sig på ett par håll.
Massprotesterna mot valfusket i Vladivostok, längst bort i fjärran öster, tvingade politikerna i Moskva att ge med sig och utlysa nyval.
Det tidigare så trötta Kommunistpartiet, som i flera decennier underordnat sig Kreml, har nu en chans att radikaliseras med ett nytt ledarskap och genom en tillströmning av nya unga krafter, på samma sätt som brittiska Labour fick nytt liv och energi genom Jeremy Corbyn och den gräsrotsrörelse som har vuxit fram runt honom.
Men om Kommunistpartiet misslyckas eller inte vågar gå i öppen konflikt med Kreml, kommer folket att vända sig till ledarna för den icke-parlamentariska oppositionen, som Sergej Udaltsov till vänster, eller Aleksej Navalnyj till höger. Regimen kommer att försöka stoppa denna utvecklingen genom att ta i med hårdhandskarna.
Men även om Udaltsov och Navalnyj sätts bakom lås och bom, kommer stödet för Putin att fortsätta att krympa, och de dissidenter som i Kremls propaganda i dag beskrivs som ”nationens fiender” och ”farliga populister”, kan i folkets ögon snabbt förvandlas till hjältar som Nelson Mandela eller Mahatma Gandhi.
